Typiskt Arsenal

Jack Wilshere var med i truppen för första gången på 14 månader. Serge Gnabry satt även han med på Arsenal-bänken för första gången i Premier League. Vi skulle möta Norwich borta, ett lag som låg näst sist i tabellen. Allt var uppsatt för en fantastisk dag.

Men.

Så klart förlorar Arsenal på grund av en målvaktstavla. Inte bara det heller, vi förlorar som ett resultat av en brist på motivation som vi har sett igen och igen mot mindre lag. Enligt flera reputabla fotbollsskribenter i England har Arsenal det absolut vassaste mittfältet i hela ligan, men ändå lyckas vi inte skapa några chanser överhuvudtaget. Norwich utnyttjar vårt misstag och parkerar sedan bussen. Det är vi vana vid.

 

Vid det här laget bör vi ha lärt oss att dyrka upp handbollsförsvar, vi möter dem vecka in och vecka ut. Det som krävs är löpningar. Hela tiden i alla direktioner. I går sågs varenda anfallande spelare möta bollen istället för att löpa på djupet och hota Norwich försvar, och hur man då ska skapa någonting är en gåta.

Carl Jenkinson är den som verkligen försöker i 90 minuter. Han springer upp och ned längs sin kant, och även om Norwich anfaller med Grant Holt mot 2-3 försvarare så lubbar Jenkinson ändå hem för att se till att ingenting händer i hans frånvaro. Förutom det finns det inte många ljusglimtar. Giroud löpte inte som vi är vana att han gjort. Podolski var osynlig. Gervinho försökte i vanlig ordning att gå emot spelare, men lyckades sällan med någonting. Cazorla letade ständigt efter nyckelpassningar, men det är väldigt svårt när ingen bryr sig om att ta en löpning. Mannone var under all kritik, han såg nervös ut. Det går inte att som Premier League-målvakt kasta sig åt ett håll och stöta bollen åt ett annat där Norwich-spelare finns. Det krävs mer än att rädda en boll i ett förstaläge.

Det var matchen som skulle ta oss till en topp 4-placering, där vi hör hemma. Istället återfinner vi oss på nionde plats, hela tio poäng bakom ledande Chelsea. Det är en hel fotbollsmil.

Det fanns däremot en ljusglimt i går. I 83e minuten byts Aaron Ramsey ut, och in kommer en 17 år gammal tysk mittfältare som gör sin första Premier League match någonsin. Han tar för sig direkt och hans talang lyser igenom. När Serge Gnabry springer med bollen ser det nästan ut som han svävar fram. Hans snabba fötter gör det omöjligt att ta bollen av honom på ett schysst sätt. Han är rörlig, har självförtroende, testar skott och framför allt går han framåt. Hela tiden vill han ha bollen och han var under sina få minuter på planen i princip den Arsenal-spelare som gjorde mest framåt. Theo Walcott börjar nog inse att han inte får £100 000 i veckan med spelare som Chamberlain och Gnabry i horisonten.

På onsdag möter vi Schalke, och en seger där skulle innebära att vi har en fantastisk position i vår Champions League-grupp.

Jag vill inte att vi glömmer Norwich-matchen, utan istället tar lärdom av den.

On and upwards.

 

FOTO: Bildbyrån.