Besviken och konfunderad

Jag har försökt hålla skenet uppe så gott jag kunnat under de senaste säsongerna. Alltid har man sett en potential hos Arsenal, även om vi inte har vunnit någonting på sju år. Många tänker som jag: "Nej, nästa år kommer det gå bättre. Då kommer vi se den och den talangen blomma ut". Nu har det alltså gått sju år utan någon som helst framgång. Visst, vi kan skylla allt vi vill på att vi har byggt en ny arena. Vi kan skylla på ett lågt lönetak. Vi kan skylla på skadebekymmer. Men det borde vi inte, vi ska likväl slåss om titlar. Droppen kom när vi förlorade mot Bradford, ett lag i engelska fjärdedivisionen. Med en i stort sett ordinarie trupp.

Om vi tidigare sett att laget inte fungerar så blev det pinsamt uppenbart i tisdags när det tog 80 minuter innan vi kunde börja skapa målchanser mot Bradford som ledde med 1-0. Thomas Vermaelen är till en början uppenbarligen inte kaptensmaterial. Jag var en av de som trodde att han var det, men har sen säsongens början blivit gravt motbevisad. Jack Wilshere är en kapten. Han är 20 år men så nära vi kommer kaptensmaterial, kanske tillsammans med Arteta. Att vara så ung och vara den ledande karaktären på planen för en klubb som Arsenal är en stor anledning till att laget inte fungerar. Vi behöver en ledstjärna som kan leda laget framåt när vi har det kämpigt. I 120 minuter slet Wilshere intensivt för laget och försökte få saker att hända. Problemet var att inte ens han kunde inspirera sina lagkamrater till att försöka.

Lagbygget känns felkonstruerat. När Giroud är borta vågar inte Wenger chansa med Chamakh som anfallare, och inte heller vill han sätta in Podolski centralt vilket enligt rapporter har gjort honom än mer irriterad. Istället startar Wenger hopplöse Gervinho som anfallare. En kille som inte kan göra någonting på under 12 tillslag när han får bollen. Han felar även gång på gång att sätta in bollen i öppet mål. Kort sagt är han inte striker-material. Det kan argumenteras att han inte heller är fotbollsmaterial. När Giroud är frisk förflyttas Gervinho ut på en kant. När vi har en väldigt stor och duktig striker spelar vi med en ytter som aldrig slagit ett högt inlägg i hela sitt liv. Chamberlain slår många av sina inlägg bakom målburen fortfarande och tycks inte ha kontroll på var han placerar bollen. Walcott fortsätter försöka driva inåt i banan. Podolski vill spela anfallare och går in central ofta även han. Hur ska vi då kunna spela med en renodlad striker?

Wenger verkar även ha tappat förmågan att motivera sina spelare, vilket inte minst märktes mot Bradford. Spelare brukade känna en ära varje gång de bar Arsenals färger, men den tiden verkar dessvärre vara över. I dag får vi nöja oss med att Wilshere och Jenkinson sliter för Arsenal, medan resterande är nöjda om de får betalt varje månad. 

Klubben har blivit ambitionslös från topp till tå. Som ägare har vi Stan Kroenke. En man som samlar på idrottsklubbar och endast har ekonomisk vinst som mål. Han har absolut ingenting att göra med det som sker på planen, och ändå är han ytterst ansvarig för klubben. Ivan Gazidis är en till synes passionerad man. Han är så diplomatisk att det är skrämmande, men supportrar har sett igenom hans fasad för längesen och insett att han inte är något annat än en affärsman även han. Han är inte alls lika hänsynslös och har den vinnarinstinkt som David Dein hade. Arséne Wenger kan man inte beskylla för att inte bry sig, men han har ett alldeles för stort ansvarsområde. Han är lika ansvarig för det som händer på planen som det som händer utanför den, vilket gör att han har en väldigt restriktiv transferpolicy.

Som Arsenal-supporter börjar man fråga sig om Wenger är helt oantastlig i sin position efter 16 år som manager. Det är klart han inser att något inte står rätt till med Arsenal, men man undrar om han skulle kunna se sig själv som problemet, eller om han inte vågar lämna klubben i någon annans händer. Wenger har länge pratat om att lämna klubben i "great condition", och det kanske är något som motiverar honom att fortsätta trots rop om hans avgång. Det är sorgligt att se en av vår klubbs absolut största legender gradvis förstöra sitt rykte. Varje år tänker man dock att han ska få en ny säsong på sig att visa vad han går för, men det finns dessvärre ingenting som tyder på att han har vad som krävs för att leda en storklubb i det moderna fotbollslandskapet.

Det är oroande tider i Arsenal-lägret, det har väl ingen undgått. Efter Bradford-matchen bestämde jag mig personligen för att ta en time-out på två veckor från allt som har med Arsenal att göra. Hemsidor, bloggar och till och med matcher. Det här är mitt undantag från den regeln eftersom det är ett uppdrag. Kanske behöver jag också skriva av mig, ventilera mig. Det finns mycket jag är optimistisk över också som jag inte valt att lyfta fram i detta inlägg. Sanningen är däremot att jag är extremt orolig för vår klubb och dess riktning. Jag hoppas inte detta gör mig till Van P*rsie.

Känn er fria att argumentera emot dessa punkter. Det är nog så att jag hoppas att någon av er kan intyga mig om att läget faktiskt inte är så hopplöst som det verkar.

We love you Arsenal, we do...