Magikern

Arsene Wenger's magic, he wears a magic hat. Och ur den kom Santi Cazorla.

Denne lille briljant kan få fotboll att verka som den enklaste saken i världen. Andra matcher har han krånglat till det i onönad och beskyllts för att vara ojämn. Mot Reading fick vi däremot se honom från hans bästa sida. 30-meterspassningar som är perfekta med båda fötterna. Nätta små tillslag gör att han är närmast omöjlig att ta bollen av. När han vill så skjuter han dessutom som en häst sparkar, trots sina ringa 1,68 centimeter. Hans partnerskap med Podolski har vi sett fungera magiskt vid flera tillfällen, även om det var ett tag sen senast. Nu har Cazorla också en ny lekkamrat i Jack Wilshere som han börjar finna än mer.

Men det var inte bara Cazorla mot Reading, utan nästan hela laget fungerade för en gångs skull. Särskilt offensivt. Alex Oxlade-Chamberlain har vi inte känt igen på hela säsongen förrän nu, och han har ett brett register. Ett väldigt bra skott, dribblingar och en oerhörd fart med vilken han enkelt tog sig förbi Reading-spelare som närmast blev åskådare.

Det är j-vligt härligt när vi känner igen vårt Arsenal, dessvärre gör vi det alldeles för sällan. Allt som oftast kommer den där främlingen ut på plan och spelar en statisk och passiv fotboll utan någon vilja eller kreativ tanke. Främlingen är ängslig och hoppas att hans kamrater ska göra jobbet åt honom, men när ingen gör det har han inte heller själv modet att göra någonting. Han saknar allt som liknar självförtroende.

Men när det väl gällde så knuffades främlingen åt sidan och vårt Arsenal hälsade på igen. Vi får helt enkelt hoppas att det inte var en blixtvisit, för om vi någonsin behövt vårt Arsenal så är det nu.