Tio raka and counting

Livet är så mycket lättare när Arsenal befinner sig i ett stim. Tio raka segrar och en underbar uppvisning mot ett formstarkt Napoli. Den första halvleken var argumenterbart det bästa vi sett Arsenal spela på ett par år. Inför matchen anade man att Arsenal skulle ha mycket boll med fem mittfältare och hemmaplan, men att Napoli inte ens skulle kunna komma i närheten av bollhållare hade nog ingen vågat tro på. Det blev en underbar balans med Flamini och Arteta som satt något djupare på mittfältet och öppnade upp för Ramsey, Özil och Rosicky att briljera. Flamini låg djupast och kontrollerade ytor på ett mycket bättre sätt än vad han gjort tidigare och han ser onekligen mycket bättre ut tekniskt sett än när han lämnade Arsenal efter den första sejouren. Kämparglöden har han dessutom behållit.

Det är ändå oerhört skönt att ha vår stabile spanjor tillbaka. Mikel Arteta när han är som bäst är i princip omöjlig att ta bollen av samtidigt som han gör ett bra defensivt arbete. Med både han och Flamini hela och rena får vi väldigt bra mittfältsalternativ och rotationsmöjligheter. Mot starka lag, som Napoli, ser jag gärna att vi fortsätter med samma typ av uppställning med både Flamini och Arteta i djupare roller. Özil fick äntligen visa upp mer av sitt unika register, och vi fick se varför han alltid ska få spela på sin favoritposition bakom en striker. 

Just nu leder Arsenal såväl ligan som sin Champions League grupp, och har sedan sent i våras egentligen bara förlorat mot Aston Villa i ligapremiären. Det med spelare som Cazorla, Podolski och Walcott skadade, och kanske har truppen underskattats något. För min del fanns en stor oro inför att spela helt utan genuina yttrar och i stället använda mittfältare på ytterpositionerna. Men det fungerade, och det mycket tack vare våra löpvilliga och satsande ytterbackar i Gibbs och Sagna. Vi vet också att bakom de två finns två till alternativ med offensiv vilja i Monreal och Jenkinson. 

Det som verkligen saknas fortfarande är en riktig världsklass-striker, även om Giroud har börjat säsongen på bästa vis. Jag tror däremot att det inte kommer hålla en hel säsong, och det är väldigt få strikers som klarar en hel säsong. I den bästa av världar skulle Giroud vara ett rotationsalternativ till en genuin världsklassanfallare som gör över 30 mål säsong efter säsong. Då hade man haft mer skäl till att börja tala om ligatiteln i Arsenal-lägret. Skador på Giroud eller Sagna skulle däremot fortfarande ha potentiellt ödestigna konsekvenser för Arsenal. Sagna eftersom han förväntas täcka upp som både högerback och mittback. Giroud i bristen på alternativ då bästa alternativet bakom honom för mig är Theo Walcott som alltid kommer att vara en ytter för mig. Niclas Bendtner ser jag som ett bättre alternativ till att servera mig hamburgare på McDonalds än vad han är till Giroud. Chuba Akpom får vi nog vänta ett par–tre år på.

Men det är spännande tider i Arsenal, och det verkar som att vi är villiga att spendera stort igen i januari. Håller vi i formen tills dess och gör vad vi måste så kan detta bli ett år att minnas. I dag rapporteras det om att Wenger har erbjudits ett nytt treårs-kontrakt med Arsenal, men jag kan tycka att det är lite tidigt för det. Låt honom bevisa sin ambition innan ett beslut tas, jag tror att han orkar vänta på Arsenal. Mesut Özil i all ära, men han kan inte ensam vända åtta år av misslyckanden.