Stora plåster på små sår.

Jo, visst känns det stukat: Fulham. Hull. Sunderland. Ordentligt stukat, för det finns inte riktigt belägg till att vi skall göra dessa plattmatcher (nu skall vi väl ändå kanske enas om att Sunderland-matchen inte direkt var en plattmatch. Vi slet bra, men Fru Fortuna & Lady Luck var ute och sippade thé med tillhörande kaka. Har för mig att någon nämnde att domarens fru också var med...)

Vi har väl under 30 timmar nu fått höra från diverse vänner/ovänner (fin balans de måste ha för att få beträda vår närhet efter våra poäng-tapp!), att vi aldrig kommer vinna ligan med detta lag. Att Wenger är en oppurtinist. Att vi är för unga. Att! Att! Att!

På ren Göteborska (läs:Rikssvenska) får de en bredsidad tillbakapass skanderad i de famösa orden -"Tjööööööööööööta!". Var tvungen att vräka ur mig dessa bokstävers akademiska betydelse, högröd i ansiktet och blekfet på magen, efter Hull-förlusten. Några dagar senare efter Porto-krossen står samma människor med blombuketter & Merci-choklad. Klappar mig på axeln. Kysser min panna. Bon Jovi-soundtrack i bakgrunden. De säger att: Ni kommer att vinna ligan. Wenger är ett geni. Våra unga har rutin...

Och sen kom Sunderland. Såg första halvlek på O´Learys (efter att ha medverkat till att 3000 medlemskort penetrerade lika många kuvert.) Andra halvlek såg jag hemma innan det var dags till att slita vid baren (insidan alltså. Verkar som att bardiskar är en naturlig del av mig. Är alltid på ena eller andra sidan!?! Äh, det där sparar jag till min terapeut...). När jag väl kom till jobbet så var det åter igen efter mitt första exempel: att vi aldrig kommer vinna ligan med detta lag. Att Wenger är en oppurtinist. Att vi är för unga. Att! Att! Att!

Så det blev nu ikväll (efter sedvanlig Canal Plus onani. Och, nej, Jag talar inte om efter tolv här!) mitt stora plåster på litet sår är att:

SP*RS SUGER MER ÄN JENNA JAMESON!