Blogg

Igår, onsdag, var vi gäster på en bjudnings som regisserades av fotbollseuropas allra mest finklädda värdfolk. Borden var dukade med både hembakt och lättdrucket och vi, Arsenal FC, skulle få äran att sitta ner och umgås med SSC Napoli i deras paradvåning Stadio San Paolo. En arena i en stad, någonstans ungefär ovanför ankeln på den italienska stöveln som kickat mången sjöfarare ut i Medelhavet vidare ut i Atlanten.

“I tried to grip my family, but I slipped”, frustade Rage Against the Machine för en massa år sedan. Och igår försökte jag hålla taget om både min familj och mitt Arsenal i princip samtidigt och ja, då kan man nog säga att jag, inhyst i en ymnig snålblåst, halkade/lät glida/lät slinka. I värsta snöovädret (okej, med västgotiska mått mätt) skulle hela familjen D&M packa ihop sig i bilen, åka till sonens bollklubb för samling, sedan i konvoj åka ut i norra skärgården för bortamatcher. Och sedan, efter matcher och dusch, fika tillsammans.

Under stora delar av 00-talet var Steven Gerrard inte bara stjärna i ett Liverpool FC som dels var ett stadigt toppfyralag i ligan men även härjade i europaspelet med tämligen stor framgång. Som alla vet så bars laget fram av den store LFC-ikonen, tillika före detta Evertonfantasten, Steven Gerrard som i sitt klubblag var det centrala nav kring allt spel kretsade. I landslaget var han under en period även där ett av de stora namnen.

Innan vi börjar se fram emot och tala om en morgondag måste vi, även denna dag, tillåta oss att se tillbaka och fundera på söndagen utifrån ett Arsenalperspektiv. Helgen avslutades med att shitty helt stängde ned Swansea och med att chelsky trots att Essien (31 år idag, grattis) gjorde vad han kunde för att både framstå som en fuskande pajas och försökte sänka sitt eget lag, vände underläge till säker seger mot ett något kroknande Southampton.