Rotera-mera-feelings

Innan vi börjar se fram emot och tala om en morgondag måste vi, även denna dag, tillåta oss att se tillbaka och fundera på söndagen utifrån ett Arsenalperspektiv. Helgen avslutades med att shitty helt stängde ned Swansea och med att chelsky trots att Essien (31 år idag, grattis) gjorde vad han kunde för att både framstå som en fuskande pajas och försökte sänka sitt eget lag, vände underläge till säker seger mot ett något kroknande Southampton.

Söndagen kunde alltså ha slutat bättre ur ett Arsenalperspektiv, men inrymmer ändå två tämligen roliga matcher och resultat dessförinnan. Denna supersöndag inleddes med att spurs tog emot Manu på White Heart Lane och där miljardmaskinen Tottenham Hotspur FC så smått faktiskt rullade igång till i varje fall viss styrfart. Wayne Rooney bar nästan själv gästerna fram till en räddad poäng och jag tror att 2-2 är ett resultat som bringade glädje och viss lättnad åt båda parter.

Till hemmalaget som både lyckades ta poäng och göra mål. Till bortalaget som fortfarande inte har förlorat på mer än två månader. Men det oavgjorda resultatet är bra även för Arsenal. Vi tog under lördagen tre poäng medan både spurs och Manu tappade två. En win-win-winlösning, eller? Ett stort plus också för att spurs så kallade AVB nu inte bara förolämpat hemmapubliken utan också, under presskonferensen efter deras Manu-match, (översatt till svenska) påstod att ”ett par personer har förolämpat min integritet, mina mänskliga värden och min professionalism”, med hänvisning till delar av den engelska presskåren. Nu kanske killen har rätt i sak, men han vet verkligen hur man skapar sig allierade på alla möjliga fronter. Eller inte.

När matchen i Middlesex var över vände vi blickarna mot skönheten Hull, där stadens tigrar (ajajaj, vad den diskussionen börjar bli svårhanterlig) tog emot ligatvåan Liverpool FC. Ett LFC som nu, i sex till åtta veckor, kommer att behöva klara sig utan landslagsman Sturridge och som faktiskt såg tämligen lättutmanövrerade ut i denna, ur ett foolsenperspektiv, föga inspirerande tillsällning. Suarez fortsatte att utmana både motståndare och ens egen föreställning om hur infantilt en vuxen man få bete sig, Gerrard fortsatte att vara tämligen medioker i spelet men pricksäker vid fasta situationer och Rodgers fortsatte att rotera i backlinjen, vilket fullt logiskt ledde till både virrighet och spel med hög riskfaktor.

Att Hull vann kan förvisso kännas lite smått oskönt inför vår onsdagsmatch mot just dem, men var också oerhört uppfriskande i och med att det lag som inför denna ligaomgång låg oss närmast i tabellen tappade både tre poäng, mark i jakten på oss och kanske delvis även sitt ansikte. LFC känns i nuläget inte riktigt som ett hot, mer som ett lag som gått ut hårt och kommer att mattas på slutet och som ett lag där stora ord och stora visioner stundtals är svåra att omsätta till handling i ligans vardagslunk.

LFC’s banemän Hull City AFC (som de alltjämt heter) var inte på något sätt uddlösa i söndags. De har, i McGregor, en oerhört förtroendeingivande målvakt och hade i matchen mot LFC en ganska stationär men ändå solid trebackslinje. De hade, i spursduon Huddleston (friköpt) och Livermore (inlånad), ett centralt mittfält som tillsammans med Meyler både höll ordning framför backlinjen, bidrog i uppspelen och tack vare Skrtel deltog i målproduktionen, direkt eller indirekt. Till detta kommer även ett winbackspel vi måste se upp med samt med målproducent Bradys smått suarezlika filmande, vilket kan bli lika hotfullt som avskyvärt att möta för oss på onsdag.

En senhöst kan också vara så oerhört vacker. Bild från Flickr.com: ”Ken_Davis_Archive”

När vi nu fortfarande är inne i en tämligen hektisk period av frekvent matchspelande, är det som ni alla vet viktigt att kunna rotera spelartruppen på ett sådant sätt att spelares behov av vila sätts i adekvat relation till lagets behov av att ta tre poäng. Jag hävdar inte på något sätt att Hull är ett sämre lag eller att mötet med dem blir enkelt för oss, men jag vill påstå att vi borde kunna använda onsdagen till viss truppvädring. Jag skulle vilja använda och få igång killar som Monreal, Jenkinson och Vermaelen, men samtidigt har en av våra styrkor hittills varit en solid, och konsekvent, backfiveuppställning. Och frågan är hur mycket vila killar som Mertesacker och Koscielny egentligen behöver, rent kroppsligt. Mentalt kan de säkert behöva andrum, men om vi bortser från den skaderisk som alltid finns i fotbollen, tror jag ingen av dessa två riskerar förslitningsproblematik. Eller så är det bara min rädsla för att spela Vermaelen som talar högt inom mig..?

Jag skulle, precis som vad jag antar de flesta arsenalister, vilja vila en kille som Giroud. Men som vi alla vet så saknas, i varje fall till det Podolski står matchfit, ett riktigt alternativ till den gänglige och så användbare fransmannen. Visst skulle vi kunna sätta in Walcott att spela ett mer djupledsbaserat strikerspel mot Hulls ganska storväxta mittbackar, men jag upplever inte att Walcott är där, rent formmässigt, ännu. Om han kommer att bli det är även det, i nuläget, ett visst frågetecken. Utifrån rådande omständigheter önskar jag följande startelva:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Flamini – Ramsey – Özil
Walcott – Giroud – Rosicky

Förklaring: Ingen av de fem bakre verkar vara i skriande behov av vila, men jag tänker mig att Gibbs tidigare skador skall sättas i relation till Monreals behov av speltid. På mittfältetsfronten blev min något utstickande bedömning av Arteta, som många ansåg varit väldigt bra men som jag gav betyget 1,5/5 senast, en mindre snackis. Jag har inget emot Arteta, men ser ändå Flamini, med eller utan upprullade ärmar, som ett avsevärt bättre alternativ. Dels har Flamini en ständigt närvarande potentiell elakhet, dels har han ett högre tempo i sig men framför allt har han stora ledaregenskaper vilka ofta tar sig uttryck i ett pådrivande i det defensiva spelet, vilka samtliga både gynnar CM-parhäst Ramsey, lagets fina defensiva statistik och Arsenals spel på det stora hela.

I anfallet vill jag vila Wilshere och samtidigt ge Rosicky, men även Walcott, chansen att få speltid. Rosicky för att han varit väldigt bra när han har fått chansen, bjudit på ett rakt och tempohöjande spel samt dragit ett oerhört stort defensivt lass, med sitt aldrig sinande presspel. Walcott för att han nu måste få speltid för att komma i användbar form, även om jag i nuläget mer ser honom som en supersub än som startspelare. Jag hoppas, fortfarande, på inhopp för Gnabry, på vila för Giroud, men tror att jag drar det kortaste strået gällande båda dessa önskningar.

Matchen och resultatet: Hull är en nykomling som egentligen inte kan anses ha det där, för en del nykomlingar, signifikativa höstflytet. De har förlorat fem av sina sex senaste bortamatcher och har, bortsett från foolsenmatchen i helgen, mest tre stulna poäng från St. James’ Park som största bedrift hittills. Jag kan, trots att jag å det grövsta stålsätter mig för att hantera mina rotera-mera-feelings, inte se att denna match skulle innebära någon överhängande risk för att tappa poäng.

Hull hemma skall vi slå oavsett väder och vind, oavsett i vilken form må vara i och oavsett om matchperioden är intensiv eller inte. Underhunden i mig sniffar upp en knappt förnimmbar doft av annalkande fara i form av ett potentiellt köttben av underskattning. Jag bara hoppas att våra kanonjärer dels är för kompetenta för att svassa in i den osköna kojan, men framför allt är för professionella för att göra det. Att den mentala skärpan är lika närvarande som den var mot Marseille och mot Cardiff i lördags. Denna match skall vi kunna spela av, underhållande eller inte, och vinna med kanske till och med ett par mål tillgodo och således inneha ligaledningen även vid söndagens avspark. COYG!