Den dräpande eggen i drakens lya

I kväll spelar vårt älskade Arsenal mot SSC Napoli på, den efter aposteln Paulus uppkallade, Stadio San Paolo i Neapel. Våra kanonjärer beträder planen som tabelletta, med tolv poäng och plus fem i målskillnad, tre poäng tillgodo på Dortmund (plus fyra) och till Napoli som står på minus ett i målskillnad. Trots segern mot Marseille senast, trots bortasegern över Dortmund och trots vinst i hemmamötet med Napoli, är vi inte ännu inte helt säkert vidare ur denna Dödens Grupp.

Men vi ligger onekligen bra till. Vi får nog räkna med att Dortmund gör processen kort nere i Marseille och således landar på 12 poäng och minst +5 i målskillnad. Spelar vi lika eller vinner så står vi som gruppsegrare, förlorar vi med max två mål räddar vi andraplatsen i gruppen. Det kan således inte råda något som helst tvivel kring matchens allvar och betydelse. För hur många gånger har vi inte sett ett Arsenal, redan färdiga för åttondelsfinaler, åka på torsk i sista omgången för att sedan, som grupptvåa, hamna mot FCB av olika slag, det ena än mer osköna än det andra?

Så vi måste gå in i matchen för att, minst, spela oavgjort och därmed säkra gruppsegern, men vi måste samtidigt ha ett öga på lördagens bortamatch mot shitty. Alltså måste vi matcha en tillräckligt bra startelva samtidigt som vi måste spara resurser inför helgen. Vi måste också förhålla oss till spelarnas insatser mot Everton för att så var på Wengers parametrar deras mående för stånden kan uppehålla sig. Vilket jag nämnde i måndagens inlägg, så såg jag endast vissa delar av första halvlek –på mobiltelefonen – och hela andra i TV-soffan, varför min bild av insatserna i söndags präglas av detta inklusive sedda sammandrag. De elva som skall starta mot Napoli är som följer:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Vermaelen – Flamini – Özil
Walcott – Giroud – Rosicky

Back Five: Här finns egentligen inte så mycket mer att säga än att Jenkinson, i Sagnas frånvaro, fått lite speltid, kontinuitet utifrån den och därmed också spelat upp sig, varför han kommer göra det med den äran i väntan på Sagnas återkomst. Gibbs var förvisso lite passiv vid Evertons kvitteringsmål senast, men petas inte i min elva mot Napoli, utan vilas inför shittymatchen. Dessutom är, i och med Monreals tidigare insatser, vänsterbacksplatsen den position i truppen som känns minst svår att rotera på.

Mittfältet: Yes, här sticker jag minsann ut hakan. Först måste sägas att både Özil och Flamini, utifrån Evertonmatchen och tidigare utförda prestationer, är självklara i min startelva och enda risken med att spela dem mot Napoli är att de kommer att behöva starta även mot shitty och således inte får bli helt dränerade på energi. Özil verkar vara tillbaka efter den svacka som han, med hans mått, hade ett par omgångar och skall förhoppningsvis kunna regissera så mycket passningsgalenskap så att hemmalaget är krökta redan efter en dryg timme och sedan bytas ut för lite vila.

Flamini skulle, å sin sida, kunna få lite skäll för att han kanske kunde ha tryckt till Evertonspelare (var det Barkley?) under upprinnelsen till kvitteringsmålet, men var bortsett från denna situation smått magnifik i sitt inhopp. Man behöver inte vara floskelrabblande Viasatexpert för att inse att Arsenal mår avsevärt bättre med Flamini på planen än de gör utan honom och hans frenesi, ihärdighet och ledarskap kan komma att visa sig vara så oerhört mycket värt nu när vi går in i en tung period där trötta skallar riskerar att påverka kropparna negativt. Flaminis närvaro ger intryck av vara garanten mot just sådana malörrisker.

Secka goa gubbar de är, de däringa Napoli. Bild från Flickr.com: ”Phlegrean”.

Däremot vill jag att Wenger ställer över både Ramsey och Arteta. Den förstnämnde för att han verkar vara i behov av vila och kommer att behövas på lördag, för att han mot Everton stod för en passningssäkerhet på 76% att jämföra med hans säsongsgenomsnitt på 85%. Och den sistnämnde för att han verkar ha så otroligt svårt att hänga med mot lag som spelar i högt tempo och dessutom hanterade bollen tämligen knöligt under press vid ett par situationer senast. Dessutom har det aldrig, mer än kortare stunder, fungerat att spela Arteta och Flamini samtidigt och då är valet mellan dem i nuläget tämligen enkelt för mig.

Till Özil och Flamini drar jag till med ett synnerligen villt kort. Jag gör om Vermaelen till en chelskys David Luiz, minus pinsamt filmande och generande hårväxt. Vermaelen är i min värld inte en jättebra mittback, men han har med sin flödande energi, sin fina bollbehandling och sin benhårda vilja, alla förutsättningar att bli en bra defensiv mittfältare. Att sätta honom med Flamini gör inte bara att Vermaelen får bra skydd av truppens mest uppoffrande spelare, det kan också ge Flamini de marginaler han hade med Fabregas och som Wenger hoppades att Arteta skulle ge. Av dessa anledningar, samt på grund av att Flaminis offensiv är gravt underskattad, önskar jag att Wenger vågar rekonstruera mittfältet och ger Vermaelen chansen på mittfältet.

Anfallstrion: Både Rosicky och Walcott gjorde pigga inhopp mot Everton och varken Wilshere och Cazorla lyste (enligt uppgifter, sammandrag och glimtar i bilen+andra halvlek framför TV’n) speciellt mot Everton, varför både Walcott och framför allt Rosicky skall ges chans att starta i denna match. Generellt tycker jag att Walcott är bäst just som inhoppare och skulle gärna se Gnabry starta för att sedan, efter dryga timmen, bytas ut mot just Walcott. Men jag är också nyfiken på vad Walcott skulle kunna ställa till med i kontringsväg mot ett Napoli som kommer att jaga tidiga mål, varför han får en startplats i min elva. Giroud fortsättar, i väntan på avlastare i form av nyförvärv eller Podolski, att vara Giroud även i denna match.

Matchen och resultatet: Napoli kommer till spel med såväl kniven mot strupen som viss oro i leden. De tappade, precis som Arsenal, en ledning hemma i senaste ligaomgången, i Napolis fall då Udeneses Basta kvitterade till 3-3 i den 80:e minuten av Serie A:s 15:e omgång. I mål stod Rafael medan Reina satt på bänken och deras storstjärna Marek Hamsik har inte spelat boll sedan 23/11då han mot Parma byttes in i 68:e matchminuten och ut skadad i 76:e. Nu är Napoli ett bra lag även utan Hamsik, men hans fortsatta skadeproblem talar inte direkt för dem, och den digra målproduktion de måste stå för om vidare spel i Champions League skall möjliggöras neapolitanerna.

Jag vågar knappt tippa denna match, men jag tror att vi, om vi håller stången och nollan intakt under hela första halvlek, absolut kan ta vår nödvändiga poäng och kanske till och med kontra in ett vinstmål. Och det måste vi gå för, vi måste spela kallt och cyniskt, utnyttja deras misstag och desperation efter gjorda mål. Vår backlinje måste tillsammans med vårt, på papperet något oslipade DM/CM-block, hålla rent framför boxen, leverera bollen till Özil som kan slå om till snabbe Walcott, kreative Rosicky eller fastlåsande Giroud. Vi behöver inte föra matchen, men vi måste följa deras dans och hugga där de är som mest sårbara.

För Napoli borta är att möta draken i dess gäckande lya. Stadio San Paolo är känt för sin fientlighet och Napolifansen har skämt ut sig åtskilliga gånger för såväl sitt högst oetiska som våldsamma uppträdande. Så i detta möte behöver vi en egg så dräpande som någon. Jag tror denna egg kommer vara en stenhård defensiv, med ett till synes slött mittfält som bärande komponent, lagt till ett vitalt och effektivt kontringsspel. Dessa är satta i relation till det offensiva ok som draken är fjättrad vid. De måste göra första målet, de måste göra ännu ett och sedan ännu ett. Så älskade Arsenal, dräp draken i dess stinkande lya, ta minst en poäng, gruppsegern och anländ till bas utan nya skador. COYG.