Davidsson & Mannen

Nu har timmarna gått, lite utebliven nattsömn har avlagts och i avståndet till förnedringen mot Everton, att lägga till de tidigare avhandlade mot chelsky, shitty och foolsen, kryper en viss möjlighet till analys fram ur det mögelfuktiga mörkret. En analys som i varje fall jag var helt oförmögen att framverka i anslutning till matchen. För då var jag bara ledsen, uppgiven men också färgad av ren och skär ilska. För vi hade inte behövt förlora så uppenbart chanslösa, det hade inte behövt gå som det gick och vi hade inte behövt stå ut med ännu ett förödmjukande fiasko.

Jag vet att detta är en blogg som skall handla om Arsenal i synnerhet och i vissa undantagsfall om engelsk fotboll i allmänhet. Och jag har egentligen inte någon lust att lägga ännu en åsikt till den hög av högt skrikande åsikter om vem som gjort, eller inte gjort, vad för att den svenska fotbollen skall se ut som den gjorde i går eftermiddag i Helsingborg.

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.