…och bilen går bra, eller?

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna. Men framför allt försöker vi se en begriplig och uthärdlig morgondag i vår täta, och säkerligen högst osunda, relation till detta fotbollslag.

I denna morgondag lägger vi också ett antal åtgärder. Den mest uppenbara åtgärden är att tänka Wengers antal tävlingsmatcher för klubben som snart avrundat i antal. Att hoppas på en FA-cuptitel och en räddad CL-plats för att sedan få till ett acceptabelt avsked och ett taget farväl. Jag står som en åsna mellan två skithögar och vet inte vilken jag skall tvinga mig till att uthärda samvaro med. För eftersom klubben ägs av en snubbe som uppenbarligen är helt ointresserad om sina klubbar vinner eller inte och bara tänker på ekonomisk vinning. Och eftersom klubbens styrelse består av en klick ekonomer i ägarens trådar omgivna av damsamlande stofiler, så vet jag inte var den fingertopskänsla, som en gång tog Wenger till klubben, nu skall gå att finna för att leta upp hans eventuella efterträdare.

Klubben har lagt samtliga sina ägg i samma korg och den korgen heter, vad du än tycker om saken, Arsène Wenger. Samma Wenger som förvisso har givit oss ligatitlar, FA-cupvinster och ständigt spel i fotbollseuropas rampljus, men också samma Wenger som inte vunnit ett jota de senaste nio åren och som i lördags gick upp i boxningsringen med endast de egna slagen i sin gameplan och utan att över huvud taget ha reflekterat över guarden. Samma Wenger som, uppenbarligen, förlorade på en av tidernas mest osköna knock outs.

Ett av ryktena som florerat är att Wenger, efter matchen, samlat spelarna, berättat för dem att han nu ämnar lämna klubben efter denna säsong och bett spelarna i tysthet avsluta säsongen ”för honom”. Här någonstans skall också, enligt samma rykte, det läge av silencio stampa som klubben nu gått in i, ha sina rötter. Detta rykte tror jag dock inte det minsta på, men ett rykte jag däremot tror äger viss riktighet är att Wenger, som ett resultat av de sex insläppta målen, nu ämnar peta Szczesny och låta Fabianski spela säsongens kvarstående matcher.

Där, under det vita paraplyet, där har du Arsenal av idag. Bild från Flickr.com: ”Antonio Cravarezza”

Detta skulle vara ett klassiskt exempel på den Erik Hamrénska scapegoatingen, som blivit så populär i den moderna och populistiska ledarstil som blandat ihop styrka och handlingskraft, med osäkerhet, svaghet och förlorad koll. Så ja, det så skulle säkert kunna vara fallet. Ett annat rykte säger att Koscielny är skadad (någonting med lårets baksida och som kommer att hålla honom borta i ett par veckor) vilket inte bara skulle innebära att säkerhetsrisk Vermaelen (utan vinst i år?) blir halva mittbacksparet, utan självklart också att vi alla kraxande olyckskorpar får enorma skopor att ösa vatten på vår kvarn. Kvarnen vars hjul snart maler ned Wengers forna briljans till ett sammelsurium av eländighet, där klubbens parodiska skadesituation bara är en av flera stinkande ingredienser.

Mitt upp i denna kölhalning, denna primitiva strutsmentalitet från klubbens sida och i denna possibla implodering skall klubben inte bara försöka ta rygg på ligans tredjeplats utan också börja snegla över axeln där spurs och Everton tagit upp jakten om fjärdeplatsen. Och som ett led i detta måste vi ta tre poäng i morgondagens möte med Swansea hemma på Emirates. I och med Koscielnys och alla andra spelares skador vill jag att vi ställer upp med följande lag:

Szczesny
Jenkinson – Sagna – Mertesacker – Gibbs
Flamini – Flamini – Rosicky
Gnabry – Flamini – Flamini

Bänk: Fabianski, Cazorla, Giroud, Flamini, Flamini, Flamini, Podolski
Manager: Flamini

Ja, ni förstår läget. Jag är fortfarande i affekt, jag har inte alls landat i något läge av möjlig genomtänkthet och jag har inga som helst lösningar bortsett från de allra mest primitiva. Jag har just kravlat mig upp ur chockens eroderande grusgrop men är dagen till ära endast fruktansvärt stingslig. Om Arsenal, som det heter, skall studsa tillbaka mot Swansea och åter börja ta de poäng vi så desperat behöver, så vill jag se en gameplan som är lördagens absoluta antites. Jag sk-ter i lull-lull och fotbollsmässiga krusiduller, jag bryr mig inte det minsta om estetik eller visioner, jag vill bara se inställning. Inställning, kamp och påver cynism.

Jag behöver inte mer av livet än kärlek från mina barn, lite hångel då och då med min fru och ett fotbollslag som inte gör bort sig hela j-la tiden. Jag har inga större krav eller visioner om varken mig själv eller mitt liv, jag vill bara ha detta lilla. Arsenal gjorde mig i lördags så illa, så att jag, om jag hade bott i USA, hade dragit igång tidernas stämningsansökan. All sveda och värk klubben har utsätt mig, alla gråa hårstrån som krupit fram på det allt glesare huvudet och alla sömnlösa nätter av svettigt vridande på taktik som inte funnits och på startelvor som helt saknat balans. Men jag behöver inga miljoner i skadestånd. Jag vill bara ha detta enkla, detta simpla och detta genomsnittliga. Inställning, cynism och tre poäng. Har vi inte gjort oss förtjänta av det?