Varmt, varmt välkommen tillbaka

Nu har Arsenal förhoppningsvis nått den absoluta botten, vänt och tagit ny fart uppåt. Jag var, i veckan, inne på tre punkter på vilka vi samtliga brast, totalt, i mötet med Everton. Punkterna eller slutsatserna utifrån dessa var; truppens bredd håller inte tillräckligt hög kvalité, truppens moral har nått ny bottennivå och Wenger har inte längre förmåga att optimera det spelarmaterial han har att tillgå. Nu har veckan som har varit givit klubben möjlighet, och jag hoppas för allt smör i Småland att de styrande tog vara på möjligheten, att på olika sätt arbeta med de två sistnämnda punkterna/slutsatserna, medan fotbollsguden, eller vem det nu är som driver oss till vansinne, kommer att har givit oss en strimma välsignelse kring den första punkten/slutsatsen.

För vad än Wenger gick ut och ojade sig om igår, hur många spelare (en hel startelva) som då stod uppsatta på skadelistan, så utgår jag ifrån att den sanning som skrevs på den presskonferensen endast var Wengers första giv i det gamla klassiska, och så wengerska, pokerspelet. Och du minns väl vad folk sade om det då nya Arsenal, under Wengers första sju, åtta år i klubben? Att aldrig spela  poker med Wenger…

I söndagens matchs 66:e minut, när slaget för länge sedan redan var över och förlorat, byttes Ramsey och Oxlade-Chamberlain in, varav främst den förstnämnde, på den knappa halvtimmen han spelade skapade mer rörelse än vad hela startelvan förmått sig till på hela matchen. På lördag skall Arsenal inta Wembley, där möta Wigan i FA-cupens första semifinal och till denna match är dessa två uppfriskande inhoppare valbara till startelvan. Men inte nog med detta. Enligt physioroom.com är även herrar Fabianski, Gibbs, Gnabry och kanske till och med Koscielny tillgängliga för spel.

Och jag vill inte låta någon skugga falla över Vivianos plats på bänken, inte över Monreal som lätt övergiven förde en smått sisyfosk kamp ute till vänster, inte över Podolski som efter snart två år i klubben ännu inte fått sin tränares defensiva kunskaper att göra till sina och inte heller över den forne stoden, men numera mittbackvraket, Vermaelen. Inget av skammens skugga skall falla över dessa nämnda (jo, okej då, kanske lite), men med det sagt vill jag önska ovan nämnda färdigrehabiliterade bollspelare välkomna tillbaka till truppen, välkomna tillbaka till laget och i merparten av fallen även, välkomna tillbaka till startelvan.

Szczesny
Sagna/Jenkinson – Mertesacker – Koscielny/Sagna – Gibbs
Källström – Ramsey – Rosicky
Oxlade-Chamberlain – Giroud – Gnabry

Förklaring: Under gårdagens presskonferens indikerade Wenger att Fabianski eventuellt skulle komma att stå på lördag. Och det är nog endast Wenger, och dennes närmast teologiska strävan att gå emot strömmen, som skulle komma på det rakt igenom ologiska, och dessutom psykologiskt direkt olämpliga, i att låta en andramålvakt som redan berättat att han skall lämna klubben, bära densamma över den symboliskt oerhört starkt laddade match som en FA-cupsemifinal (och förhoppningsvis kommande final) är. Skall klubben ha nytta av en eventuell vinst, så måste dess förstemålvakt, och uttalade framtida målvakt, få vara en del av denna triumf. Endast en tämligen instabil personlighetsstruktur skulle komma på idén om att chansa med motsatsen.

Det närmsta jag har kommit Wembley. Hur nära kommer våra comeback-kids? Bild: Manu(td)-Mats.

Vidare ser vi ut över backlinjen och ser att Vermaelen, oavsett om Koscielny är tillbaka eller inte, absolut skall hållas utanför startelvan, varför Sagna flyttas in i mitten och Jenkinson intar högerbacken, utifrån denna eventualitet. Är Gibbs spelklar skall han, trots att jag inte tycker Monreal var så under isen som många andra tydligen anser mot Everton, inta vänsterbacksplatsen. Wenger gick igår ut och sköt upp Koscielnys troliga comeback till tisdagens match mot West Ham, varefter min sköna lördagskänsla slaknade rejält. Jag hoppas, så oerhört mycket, att Koscielny är tillbaka i spel redan på lördag, för utan honom… nej, vi tänker att Wenger mörkar på samma sätt som när han hävdar att AOC, Rosicky och Gibbs är tveksamma inför lördagen.

Om Wenger inte skall skämmas ögonen ur sig, än mer än klubbens rådande strikersituation kräver av honom -i relation till senaste transferfönster, så måste El Grande Kongo nu ges chansen på lördag. Och om Artetas insats, eller snarare ickeinsats, senast mot Everton inte är skäl nog för att sätta in Källström bredvid den självskrivne Ramsey, ja då kommer den situationen aldrig att uppstå.

När det gäller anfallstrion så skall Oxlade-Chamberlain spela om han är frisk nog. I mitten vet jag inte vem vi skall stoppa in, Vermaelen kanske, medan höstens raket, Gnabry, nu är åter från skada och redo att steppa upp för att ge oss fart, intensitet och så kallat modernt tvåvägsytterspel. Många har under veckan använt versaler när de skrivit namnet Sanogo, men för mig är det mer en önskan om att minus och minus skall bli plus, än ett trovärdigt sätt att omvandla vårt bollinnehav till gjorda mål.

Som ni ser så är det många ”om” som kretsar kring min valda startelva: Om Wenger tänker logiskt, strategiskt och humant rörande målvaktsplatsen, om Koscielny har chans att komma in, styra upp och rädda oss och om herrar AOC, Gnabry och Rosicky är hela nog att spela. Jag skulle kunna förstå om Wenger höll ett öga på tisdagens match mot West Ham, för att rädda fjärdeplatsen, men vi har varken trupp, form eller prognos god nog för att ta lördagens motstånd med vänsterhanden.

För som man bäddar får man ligga, Mr Wenger. Och som du bäddat i rehabiliteringsrummet tillsammans med hur du bäddade i somras och i januari, så torde du ligga tämligen risigt till om lördagens match slutar med förlust. Men alla skadorna och luckorna i truppen är ändå överskuggat av spelarnas, på sistone, så totalt frånvarande inställning, kampvilja och vilja att stå upp för klubben. Att visa ett visst mått av värdighet, respekt för sin arbetsgivare och dess följare och att inte tappa ansiktet ännu en gång.

Dessa delar skulle Wenger faktiskt kunna göra någonting åt, här finns så mycket att faktiskt inblåsa i spelarna. Fylla dem med tro, med vilja och med mod att möta den kamp de kommer att vara tvungna att ta. Så låt oss ha vinkat farväl till det brustna Arsenal, det som krympte när ansvaret lades på deras axlar och till det Arsenal som varit som sämst när det verkligen gällt. Låt oss får hälsa det riktiga Arsenal, det stora, stolta och vackra Arsenal, välkommen tillbaka. Det Arsenal som tog sig till finaler och som sedan vann finaler, låt oss få fira in lördagskvällen genom att få hälsa det riktiga Arsenal välkommen tillbaka. För det behöver både klubben och dess följe.