Medlemmar: 8211 st.
Visa menyn

Davidsson och Mannen Blogg

Bild för Davidsson och Mannen

Att älska den dålige spelaren

I många år levde vi Arsenalister med Manchester United som våra största kombattanter. spurs var förvisso alltjämt våra rivaler, men eftersom spurs förblev spurs och därmed höll till i en annan del av tabellen var det Manchester United som var den klubb vi kämpade emot när det gällde titlar och pokaler. Bortsett från att de var den engelska fotbollens svar på Jätten Glufs-Glufs och rent allmänt var att betrakta som sk-tstövlar var deras ständiga egenhet att inkassera orättvisa uddamålssegrar, något vi då tvingades förhålla oss till.

Bild för Davidsson och Mannen

What’s left but excuses, Wenger?

I helgen blev det som alla redan vetat om en längre tid, även matematiskt, fast- och säkerställt: Arsenal vinner inte ligan den här säsongen heller. Vi har förvisso gått obesegrade de sex senaste ligamatcherna men istället för de arton poäng som vi borde ha tagit har vi, genom tre vinster och tre oavgjorda, bara tagit tolv poäng och således tappat sex poäng på våra konkurrenter. Vi kunde inte hålla en tvåmålsledning till seger mot Hammers, inte besegra ett Palace i klassiskt Pardrewfall och inte lyckas vinna över ett Sunderland under nedflyttningsstrecket.

Bild för Davidsson och Mannen

Vaffan tror du? Tror du knark é gott?

Utifrån att jag skriver mina bloggar under alias är ju själva konceptet högst icke-privat, varför jag i princip kan vara hur blottande som helst. Jag har i ljuset av min pseudonyms beskyddande sköld alltid ryggen fri och tycker mig därför kunna pendla hej vilt mellan det i högsta grad allmängiltiga och det personligt privatlivsexhibitionistiska, mellan det intellektuella och det primitiva samt mellan det genomtänkta och det rent sandlådemässigt utagerande. Och ungefär det är vad jag ämnar göra i detta inlägg.

Bild för Davidsson och Mannen

Shoreline

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt hoppade på bandvagnen när den sattes i rullning någon gång under 90-talets gungande mitt. Jag kastade mig aldrig in i Magasinets svettdrypande väggar, jag hängde sparsamt på Kompaniet och jag mötte aldrig solnedgången på Frihamspiren i deras sällskap. Jag är först och främst Metal, men när jag under åren även jag, föll för indiepop så var det snarare för den mer skånska eller norrländska än göteborgska.

Bild för Davidsson och Mannen

Wasted Years

“Too much time on my hands, I got you on my mind. Can't ease this pain, so easily. When you can't find the words to say, it's hard to make it through another day. And it makes me want to cry, and throw my hands up to the sky.”

Bild för Davidsson och Mannen

Varför händer det ingenting?

För några dagar sedan snubblade jag på en bild. En bild som när den togs och publicerades hade ett enormt symbolvärde och en bild som inte bara hade symbolvärde utan som även slog ann en, i varje fall delvis, ny linje för fotbollsklubben Arsenal. Förvisso saknades en högst vital sjättedel, som då satt sig i en utdragen kamp, men det var ändå en bild som talade om en ljusnande framtid för klubben Arsenal. Och på många sätt även för fotbollslandet England.

Bild för Davidsson och Mannen

D&M Revisited: Mycket löö för pengarna

Som ni redan känner till så skriver jag inte så mycket blogg nu för tiden. Förr kunde jag sno åt mig en stund på lunchen för att skriva av mig eller samla på mig skrivbara idéer under dagen för att under kvällen utforma något sånär läsbara texter. Nu för tiden äter jag lunch på 12 minuter, jäktar precis hela tiden och är jag inte på jobbet eller urlakad hemma i soffan så sitter jag i bilen och skjutsar någon av barnen till någon av deras träningar. Jag menar här inte att gnälla, jag är nöjd med min lott och tacksam för det fina livet givit mig.

Bild för Davidsson och Mannen

Som Olle

Ni som hängt med här i bloggen sedan den startades kanske minns min smått dystopiska, och synnerligen utskällda, text efter att Arsenal förlorat mot liverpool för två hundra år sedan, då jag berättade om mitt möte med en tämligen kantstött figur som sedan visade sig vara en gravt nedgången Olle Ljungström. Jag använde Ljungströms nedgång som parallell till ett Arsenal som då inte bara hade förlorat mot ett av de lag jag hyser störst aversion gentemot, utan också var inne i en fas då spelare efter spelare, av hög kvalité, lämnade oss.

Bild för Davidsson och Mannen

Can We Play You Every Week part 2

Nu har vi alla slickat våra sår, rätat våra krökt krumma lemmar och kämpat med att hantera den tomhet som ett landslagsuppehåll innebär för oss, numera smått, abstinenta Arsenalister. Livet, som under en och en halv vecka har varit på sparlåga, som har varit satt i transportsträcka och som liksom pauserat sig själv skall nu vridas igång igen, och detta då Arsenal skall ta sig till Liverpool Street Station för vidare transport till Vicarage Road, en knapp halvtimmes tågresa nordväst om London.

Bild för Davidsson och Mannen

I See You Out There

På många sätt känns det svårt att börja och komma igång. Som att man är fast i ett västgötaklimax, inte riktigt vet var man skall vända sig och som att man har stått här, hela sensommaren och hösten, med sin tvättade hals och nu inte har någonstans att gå. – Som de säger. För till United hemma skall man ju bara vara pepp, man skall vara tokladdad och i fullt pådrag, ha bredställ och flingflong-brallorna pådragna. Typ.

Sidor