Wasted Years

“Too much time on my hands, I got you on my mind. Can't ease this pain, so easily. When you can't find the words to say, it's hard to make it through another day. And it makes me want to cry, and throw my hands up to the sky.”

För mig peakade Iron Maiden i och med den dubbla liveskivan “Live After Death” där, i princip allt det bästa, med viss passus för avsaknaden av ”Drifter”, fanns med. Paketerat med en sexton sidor och LP-format stor sk. bookleg med bilder, turnédatum, teknisk information och mycket, mycket mer stod skivan som något sorts befästelse över deras tretton månader långa ”World Slavery Tour”, men framför allt som ett monument över deras smått gränslösa framgång. Skivan hade allt som en då 12-13 år gammal förlaga till nuvarande bloggande familjeförsörjare kunde önska. Men den, eller snarare de tretton månaderna på vägarna, tog också sin tribut för ett band som därefter succesivt tappade i kvalité och uppfinnelserikedom.

Visst var skivorna ”Somewhere In Time” och ”Seventh Son of a Seventh Son” oerhört bra hårdrocksskivor och de konserter jag såg på skivornas följande turnéer var lika magiska som avgörande för mig då. Men bandet hade sakta men säkert börjat falla ned från den ohotade tronen av nydaning, av stigfinnande och av progression för att istället bli nostalgi, igenkänning och Zvennefolkfest. Inget ont i det, men det kreativa nyskapandet har sedan dess lyst med sin frånvaro och ersatts av något arenarock, underarmsklapp och pannband att dölja det allt högre upp klättrande hårfästet. Men det var också på en av dessa skivor, på ”Somewhere In Time” som Adrian Smith’s låt ”Wasted Years” fanns med. En låt där han tittar tillbaka och saknar sitt hem, sina nära och kära, men även instruerar lyssnaren att se framåt, gå vidare och inte fastna i att ständigt försöka återfå dessa redan förlorade år för att istället inse att vi just nu lever de gyllene åren.

Någon stans där både möts och skiljs Manchester Unitedfantasten Adrian Smith, mina och Arsenals vägar åt. För precis som Mr Smith har jag ibland för mycket tid, för mycket känslor och för mycket smärta inom mig. Tid, känslor och smärta som jag ohämmat lägger på eller får tillbaka av fotbollslaget Arsenal. Arsenal har för mig alltid varit någon sorts känslomässiga oredans guldkalv, klubben har givit mig oerhört av både euforisk glädje och blytung smärta men framför allt har jag i perioder känt att jag låtit klubben få alldeles för stor betydelse för mig i relation till det mer närliggande livet jag i vardagen lever. Jag tror inte detta är något speciellt för mig, snarare tror jag att det är en tämligen vanlig företeelse att låta en idrott eller ett lag bli både befriande verklighetsflykt, krydda till den vardagliga anrättningen och målbild för en mängd komplicerade projektioner.

När Arsenal nu, för vilken gång i ordningen, håller på att spela bort en matchboll, som likt en skänk från ovan, givits oss kan jag inte annat än tänka på just Maidenlåten Waysted Years. När alla vanligtvis konkurrerande lag gör bort sig, går på knäna eller är satta i pausläge i väntan på nästa års frälsare, har vi alla triumf på hand. Triumf vi ännu en gång bara kastar i sjön. Efter att ha förlorat mot det sämsta Manchester United man i mannaminne sett, ett United med nästan en startelva på skadelistan och ett United som till stora delar bestod av juniorer. Efter att ha förlorat mot ett Swansea, som förvisso lämnat den kvicksand de fastnade i under Monk, som var fastnitat i bottenträsket och som vilade hela sex spelare inför nästa omgångs sexpoängsmatch mot Norwich och som uppenbart, i och med detta vilande av startspelare, på förhand ansett slaget förlorat mot oss. Då känner jag att vi håller på lägga ännu ett år till alla dessa bortkastade.

För jag ser inte något som helst mervärde i att hålla näsan ovanför den ekonomiska vattenytan genom att sluta trea eller fyra i ligan och därmed gå till Champions League, år efter år. Delta i ett gruppspel, gå vidare som grupptvåa bara för att åka ur i åttondelen eller i bästa fall kvartsfinalen. Säsong efter säsong, år efter år. För mig är detta 100 % ointressant. Det ger mig absolut ingenting och är mer eller mindre att anse som en transportsträcka, som någonting nödvändigt ont eller som bukfylla utan smak eller konsistens. Mer eller mindre bortkastat. För mig är det enda som spelar roll segrar, erövrade titlar och vunna pokaler. Fjärdeplatsen är, vad Wenger än må hävda, ingen sportslig trofé.

En finklädnad från en tid långt innan vi började slänga bort våra år. Bild från Pixabay av ”Ramallo”

Fjärdeplatsen är uppenbarligen en ekonomisk trofé eftersom den möjliggör kvalspel till den kassako som Champions Leaguespel har kommit att bli. Spel som möjliggör att klubben blir rikare och rikare och att ägare Stan Kroenke således kan ha en än mer solid garanti att använda när han skall låna pengar till ännu ett bygge, för ännu en investering eller för att erövra ännu en flådig marknadsandel. För ibland känns det som att det är just det som fotbollsklubben Arsenal har förringats till att bli. En liten användbar bit i ett stort ekonomiskt pussel. Ett redskap, ett don eller ett instrument användbart till att göra vår redan oerhört rike, men vad det verkar av fotboll helt ointresserade ägare, än mer stormrik.

Med den fotbollskartan vi då hade att orientera oss med förstår jag byggandet av Emirates Stadium. Jag förstår att det handlade om att öka matchinkomsterna och att vi, utifrån det perspektivet, hade växt ur Highbury. Jag förstår också att vi, utifrån byggandet, var tvungna att sänka såväl kostnader som ambitionsnivå till att få de nödvändiga inkomsterna som spel i Champions League innebar för att hålla klubben och byggandet igång under tiden och jag förstår även att de sportsliga framgångarna fick stå tillbaka till förmån för de ekonomiska. Vidare begriper jag också att kartan, i och med oligarker, shejker men även lukrativa TV-avtal, helt har ritats om och att de ökade matchintäkter som vi då trodde oss få nytta av idag inte alls är lika avgörande.

Jag begriper allt detta men för mig är åren från senaste ligasegern mer eller mindre bortkastade. Jag ser att vi idag faktiskt är rika som troll men också att klubben och dess följare hålls fångna av en allt mer vedertagen acceptans för det högst mediokra. Ägare hålls nöjd och glad med pengabringande Champions Leaguespel, Wenger får fortsatt mandat så länge han ger ägaren det ägaren önskar och styrelserummet är numera helt dränerat på allt vad både fotbollskunnande, framtidsvisioner och kärlek till klubben heter. När Wenger nådde framgång gjorde han det som banbrytande revoltör. Men han gjorde det också med ärvd backlinje och med det oerhört stretsmarta Arsenalfanet David Dein vid sin sida. Dein drog i rätt FA-trådar och håll samtidigt den lika ideologiske som excentriske Wenger i verklighetsanpassningens strama tyglar och därmed klubbens framfart i rätt riktning.

Idag finns ingen Dein, ingen streatsmartness och inga stramande tyglar. Wengers naivitet, hans ideologiska korståg och förkärlek för de egna metoderna får ohämmat härja fritt i klubben. Hans ord är lag, hans åsikt den allenarådande sanningen och de enda, eventuella, gränser som finns är om inflödet av cashen skulle sina. Fast då finns ju å andra sidan matchinkomsterna att trösta sig med och om även de skulle sina så finns de lukrativa TV-avtalen att falla tillbaka på. Varje säsong spelas av för att erövra ännu en biljett till Kalles Chokladfabrik där Champions Leaguepengarna virvlar sig rakt ned i klubbkassan, som i sin tur är själva egenvärdet med Kroenkes ägande av klubben. Skit samma om vi inget vinner. Så länge pengarna kommer in. Bröd och skådespel så förblir pöbeln nöjd. Ge de svältande Arsenalfansen en påse karameller så håller de säker tyst. Så kan jag köpa en ny ranch eller bygga en ny arena i Los Angeles lockande footballmarknad, så länge.

Så slänger vi bort ännu en säsong, ännu ett år av våra liv. Du och jag blir äldre, rynkorna blir fler och de Arsenalrelaterade såren några ytterligare. Wenger kastar med sin självupptagenhet, sin envishet och sin totala ovilja till utveckling bort ännu en chans, kanske den sista på många, många år och en rad av Wasted Years får ännu en länk att lägga till de övriga. Jag kan inte skylla på dig Kroenke, inte heller på dig Wenger. Jag väljer själv att titta på Arsenals matcher, att investera tid, tankar och känslor. Jag har endast mig själv att skylla. Men jag tycker ändå att dessa år av medelmåttlighet, dessa år av löften om War Chests och alla dessa försummade chanser som legat där framför oss, är lika bortkastade som smärtsamma. Igår kväll, efter den patetiska plattmatchen mot Swansea, kände jag endast tomhet. Och inför lördagens NLD känner jag tja… det är gott att ta en öl redan efter lunch. Allt detta hopp, all denna längtan och all denna kärlek. Det känns mest bortkastat. Du och jag, vi är bara presumtiva konsumenter, bara abonnemangsköpare och bara små, små barr att lägga intill andra i en allt växande stack. Tack styrelsen, tack Wenger och tack Kroenke för det. Tack för att ni har stulit och berövat mig min klubb och tack för alla dessa bortkastade år.