Davidsson och Mannen Blogg

Varje gång vi möter Aston Villa så måste jag, med all viljekraft jag kan uppbära, vinnlägga mig om att inte skriva om Black Sabbath, ett av världshistoriens bästa hårdrocksband, som just kommer ur den Astonska rödtegelstensnedtyngda myllan. Det brukar gå sådär, jag brukar ha rätt rejält svårt att hålla mig till endast idrottsliga övningar, men dagens text skall banne mig bli ett undantag eller rent av paradigmskifte. För idag skall jag bara skriva om söndagens möte med fotbollslaget Villa från Aston. Där med basta!

”Äntligen!” skrek nog ett antal Brighton & Hovefantaster dagen det blev klart att The Road To Falmer var över och år av hemlöshet med den. Planeringen och bygget av den nya arenan hade skjutits i långbänk av juridiska överklaganden och vändor ända sedan 2002 och arenan, som var planerad att stå färdig lagom till säsongen 05/05, började byggas först 17 december 2008.

Dagar som dessa är man lite grann som man var i går kväll. Man var då kungen, den glatt visslande mannen med ett leende över till var och en som behövde det och man var en man som plötsligt lagt allt vad grubblande bekymmersamhet åt sidan för att bara vara i det ljuva livet. Nu är det måndag och vardagen har lagt sig som en dämpande filt över en, men man är fortfarande lite kingen, man är fortfarande sådär lite bäst i världen och man är fortfarande grabben (alternativt tösen) hela dagen. För med oss fick vi någonting som vi vant oss vid att nästan aldrig längre få.

Arsenal sägs ofta, av objektiva slötittare, stå för den goda fotbollen och Wenger anses ofta vara någon form av fotbollsideologisk visionär med rätt och fel som tydliga rättesnören. Till detta sätts ofta söndagens motståndare, Stoke City, som någon form av motpol. Estetik kontra genuinitet, modernitet kontra det reaktionära och det öppensinnade kontra det reaktivt bakåtsträvande.