The North London Cure for Insanity

Ett, tu, tre där kom hatten lätt på sne. Och så får det ju inte vara. Ordning måste bestå eller återställas och ordning är och förblir att vi kommer först, sedan ett väl tilltaget mellanrum och därefter släntrar de där på behörigt avstånd. Gärna molokna med svansen mellan bena och skammen blossande över kinderna. Att vi är de som biter ifrån oss, tar igen och vinner till slut och att de är de som anses se bra ut på ytan, som lockar till sig vissa lettledda, men som ändå till slut imploderar, förlorar och sjunker ned i träsket av fortsatt medelmåttlighet.

Så skall det vara och så måste förbli. Därför är det lite ovant, lite kliande och ganska rejält obehagligt hur de under innevarande säsong har haft en högst oskön ovana att spela dåligt men ändå vinna poäng, att ligga under och sedan komma igen samt sakna allt var redligt fotbollsframförande heter men ändå få en frispark inknorrad i 87:e minuten av en dansk tunnhårig gentleman med en smått gudabenådad högerfot. Jag tycker inte om det, jag är inte alls bekväm med vad jag ser och vi måste ta vårt ansvar och återställa ordningen. För spurs skall inte ta in till synes hopplösa underläge till poängstölder, de skall inte få sena vinstmål och de skall inte få vara det där laget som till synes normalbegåvade människor mitt ibland oss, plötsligt tror på.

Om jag skall vara ärlig så känner jag egentligen ingen stor rivalitet gentemot spurs, jag är inte från norra London och jag har aldrig deltagit i några territoriellt relaterade dansbaneslagsmål längs med Seven Sisters Road. För mig som fotbollsintresserad Svenne med arsenalsk tillhörighet är nästan manu och foolsen större rivaler och i min värld är spurs liksom mer av de där osnutna kusinerna från landet som egentligen varken kan eller begriper något av värde. Så i min relation mellan oss och dem brukar de mer vara laget som får vår säsong att stagas upp. Det kan se ut som f-n i Arsenallägret, men möter vi spurs så vinner vi och sedan har vi vänt vår negativa trend till en positiv. Alla tecken kan peka mot en tappad CL-plats, men så plötsligt räddas vi av ett spursmöte och då är vi, som en blixt från klar himmel, åter på banan. Relationen mellan oss och dem bygger på att de kroknar och vi får kraft, att de faller när vi reser oss och att de är den språngbräda på vilken vi trampar för att få luft under vingarna nog att ta oss upp såväl i tabellen som i den allmänna fotbollshierarkin.

The North London Cure for Hangover: En tidig lördagsmatch på White Heart Lane. Bild: D&M

Det som skrämmer mig är att spurs i år inte känns som det spurs man är van vid. Det där spurs som plöjer ned miljontals pund på lovande spelare men som i deras händer blir till värdelös smörja. Det spurs ser jag inte idag. I dag ser jag ett spurs som flyger under radarn, som ingen talar om men alla så smått börjar tro på och ett spurs som är något så ovanligt som ett lag att ta på allvar. Detta skrämmer mig och detta gör att lördagens match är så abnormt viktig. Den är viktig eftersom vi behöver tre poäng för att hålla oss kvar på nuvarande nivå, för att sedan klättra upp in i topp 3. Den är viktig för att behålla vårt så kallade momentum, men framför allt är den så fantastiskt viktig för att behålla det avstånd som är och förblir ett måste att behålla. Att slå fast den ordning som är satt att gälla och för att placera oss där vi hör hemma och de där de hör hemma. Och vi skall göra detta med följande lag:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Rosicky – Giroud – Walcott

Det är med synnerligen stor tyng jag tagit emot beskedet om att Sanchez, i kontrast till tidigare rapporter, inte kommer att kunna delta i lördagens derby. Till detta vet jag att Wenger tänker 4-1-4-1 och att han kräver Ramseys närvaro på plan vilket kommer få som konsekvens att Özil petas ut på en kant, med största sannolikhet den vänstra, på vilken Villamatchen är den enda han någonsin presterat på en för honom relevant nivå, både i Arsenal och i det tyska landslaget. Det kommer också få som konsekvens att Walcott spelar på högerytterplatsen vilken inte bara är fel för honom utan också gör att Rosickys fantastiska derbyrelation kommer att stå outnyttjad vid kick off.

Nu när varken Sanchez eller AOC kommer att kunna medverka är startelvan egentligen inte mycket att orda om. Wenger tänker Özil som vänsterytter, jag tänker honom centralt eller i värsta fall som högerytter där hans passningsfot/-magi kan komma med vänsterfoten rättvänd. Wenger tänker Ramsey medan jag tänker Rosicky. Jag tror att vi i nuläget tänker lika när det gäller det defensiva mittfältet och The Back Five och jag hoppas att vi tänker samma när det gäller spelidé. För i de senaste matcherna verkar Wenger ha accepterat possessionfotbollens förfall för omställningarnas magi och det är bland annat denna upptäckt som gjort att vi besegrat de lag vi besegrat på det sätt vi gjort. Vi har tidigare haft så mycket oförlöst rörelse som nu, tack vare Wengers acceptans och Coquelins inträde i startelvan, förlöst i underbara vågor av spelomställningar.

Som jag varit inne på så kan jag inte se annat än tre poäng på lördag, alternativt en poäng efter en sen och gärna väldigt orättvis Arsenalkvittering. För mig har denna match, trots min avsaknad av den geografiska referensen, ett starkt symbolvärde. För jag gillar ordning, sundhet och själslig friskhet. Gärna en solid backlinje med vältrimmad offsidefälla och gärna snabba omställningar med hög målprocent på avslut och bollinnehav. Och i mitt sinne för ordning ligger att vi vinner och de förlorar, vi står när de faller och vi lyckas när de misslyckas. Så skall ske även på lördag. Allt annat är perverterade fantasier i en sjuklig och moraliskt imploderande fotbollsvärld. COYG!