Game, set and match

Dagar som dessa är man lite grann som man var i går kväll. Man var då kungen, den glatt visslande mannen med ett leende över till var och en som behövde det och man var en man som plötsligt lagt allt vad grubblande bekymmersamhet åt sidan för att bara vara i det ljuva livet. Nu är det måndag och vardagen har lagt sig som en dämpande filt över en, men man är fortfarande lite kingen, man är fortfarande sådär lite bäst i världen och man är fortfarande grabben (alternativt tösen) hela dagen. För med oss fick vi någonting som vi vant oss vid att nästan aldrig längre få. Med oss ur helgen fick vi en 2-0 vinst på bortaplan mot ett av alla dessa ofta så omöjliga topp 4-lag.

Arsenal som alltid brukar ha en sömngångares första halvlek och därmed alltid brukar ha förlorat matcherna redan innan de knappt hunnit börja, började gårdagens tillställning så på tårna och så aktivt närvarande som jag inte sett på mycket, mycket länge. Och Wenger som alltid brukar gå i den vackra fotbollsideologins första led, hade igår faktiskt förberett laget för att möta aktuellt motstånd på absolut mest framgångsrika sätt. Jag har tidigare uttryckt mitt ogillande gentemot Wengers tysklandsinfluerade 4-1-4-1-system, mycket beroende på att det dels pressade ut Mesut Özil på en lika nedkylande som resursslösande vänsterkant, men framför allt för att vi i Flamini och Arteta inte haft en mittfältare kompetent nog att ta det huvudsakliga ansvaret för ytan framför backlinjen, som detta spelsystem kräver.

Jag är fortarande emot att vi använder detta spelsystem men igår antog Gilberto Coquelin denna utmaning med bravur och var rakt igenom fantastisk. Inte bara som utförare av de defensiva göromålen och inte bara som identifikator av de defensiva behoven, utan också som en med pondus delegerande arbetsledare på sitt kontor, just framför backlinjen. Men han var inte ensam utan hade ett helt lag med sig som låg på rätt sida bollhållaren, ständigt täckte rätt ytor och ständigt gjorde rätt prioriteringar för att skydda och inte gå bort sig.

Mittbacksparet var, bortsett från när Koscielny stod på hälarna och därmed drog på sig ett onödigt gult kort redan efter två spelade minuter, helt prickfria matchen igenom och deras ytterbackar, Bellerin och Monreal, var båda nästan chockerande säkra i sitt defensiva spel, både med och utan boll. Ospina behövde knappt röra bollen i första halvlek och testades inte förrän citys pressade i andra halvleks första del, men även han skapade trygghet och pondus, inte minst vid citys alla hörnor.

Igår gjorde han rätt, denne envise karl. Bild: Bildbyrån.

Framför The Back Five hade vi nämnde Coquelin som kamperade ihop med de två box-to-box-spelande Ramsey och Cazorla. Ramsey sprang mycket men saknade en del timing med bollen och fuskade också ett par gånger i defensiven, medan Cazorla var allt det man önskar av en central mittfältare. Underbart understödjande i spelet utan boll och smått magisk med den, var han nästan Sanchez-sk i sin löpvillighet, acceleration och avighet. Den lille spanjoren med de stora lungorna gav oss piruetter, tvåfotsdribblingar och smärre dansgolvsromantik på sin väg från ifrågasatt Özilersättare till självklar galjonsfigur.

Gårdagens anfallstrio var, fullt logiskt, den del av laget som satte minst avtryck och exempelvis var gårdagsmatchen en av Sanchez sämsta på ett bra tag. Men både Oxlade-Chamberlain, som lurade bort Clichy ett antal gånger och lovade gott med sin tempohöga och isärdragande bollbehandling, och Giroud, med sin fastlåsande funktion, Kompanylurande och avgörande målnick, var utomordentliga. Fast det som gjorde dem alla tre så viktiga var slitet de lade ned och underkastade sig för laget. De ständiga löpningarna och den eviga pressen de satte både på citys backlinje och på dess centrala mittfält. Ett bra försvarsspel börjar hos anfallarna, Arsenals gårdag var ett exempel.

Även om gårdagens match egentligen var den vi önskade ha haft mot chelsea, men misslyckades med på grund av att de gjorde första målet, vill jag ändå ge en eloge till Wenger för att han, äntligen, lade korståget för den vackra fotbollen och den fundamentalistiska tron på possessionsfotbollens allsmäktighet åt sidan till förmån för ett fungerande försvarsspel. Enkelt och föga glamoröst, samtidigt smart och cyniskt. Jag ser alla dagar i veckan att Arsenal förlorar bollinnehavsmatchen och att vi gör som vi gjorde igår: Stod rätt, höll vårt fort och slog om i livsfarliga omställningar. Backade hem, skyddade det som skyddas skulle och högg när tillfälle väl gavs.

För Arsenal var igår som en grusspecialiserad tennisspelare. Som alltid söker rätt utgångsposition, nöter slag timme efter timme och till sist har fått motståndaren att vekna och vika ned sig. Inte flärdfullt, inte effektsökande och inte alltid så vackert. Men effektivt, klokt och genomtänkt. Så var Arsenal igår. Stabilt, uppstagat och solitt. Inte överilat eller visionärt estetiskt utan istället alltid med koll på läget. Löpning efter löpning, återkomst till utgångsposition gång efter annan och ständigt nötande slag efter slag. Till slut vågade Wenger lita på det oglamorösa defensiva slitet och på en fungerande gameplan med lika förnuftiga som cyniska undertoner frukt. Boom, game sett och match Arsenal. Otroligt skönt.