Davidsson och Mannen

… är ingen gång, men nu sker det ju precis hela tiden. Varje gång, precis jämt och alltid. Att förlora en bortamatch i hällregn mot ett välspelande och effektivt Swansea är i sig inte någon skandal. Att spela smått neddrogande tråkig fotboll och ändå lyckas få in ett ledningsmål tack vare Welbecks vandring och inspel och Sanchez underbara box-to-boxlöpning och kyliga avslut, genererar likestummar på lång rad.

Nu tänker jag inte, i någon form av Hellströmsk eller Maggiosk anda, skriva om tryggt sovande ungdomar, överfyllda askfat och lättsamt lustfyllda promenader i ohämmad lättkläddhet. Jag tänker inte ta med mig känslan av att ingenting fattas mig, att jag är fylld av tillförsikt eller att jag lättsamt kan klampa omkring i för stora stövlar för att ta några småtokiga bilder med min mobilkamera. Att jag skymtar någon form av välmående, att gårdagen var en lyckad fest och att allt är bra nu. För det är verkligen inte bra nu. Inte alls. Inte på något sätt.

Jag inser att det är många av er läsare som helt saknar den här referensen, att det kan finnas några som har den men som inte känner som jag och så finns det kanske några som är som precis jag. Jag som under åren 95-02 sällskapade med ett sk. humorgäng vilka besökte min radio varje fredag mellan 18.00 och 21.00 (eller hur det nu var). En tid då afterworks kunde avbrytas i förtid eller pauseras i några timmar för att sedan återupptas i än mer exalterad form och då förfester hade en självklar stamgäst i form av ett radioprogram från Riksradions P3.

Idag är det fredag och i morgon är det således lördag. Men det är inte vilken lördag som helst, det är lördagen efter ett landslagsuppehåll och lördagen då vi hemma på Ashburton Grove repriserar vårens FA-cupfinalmöte med Hull City. Som brukligt är återvänder våra kanonjärer från sina respektive landslagssamlingar som halta, lytta och allmänt nötta, i gråzonen just inför kroppsväskan eller i gipsvaggad stelhet.