Medlemmar: 8232 st.
Visa menyn

Davidsson och Mannen

Bild för Davidsson och Mannen

En gång är ingen gång, två gånger vore drömmen.

Idag skriver jag min första text på ungefär tusen år. Känns det som. Jag får först be om ursäkt för den låga bloggfrekvensen och sedan förklara mig genom att skylla på såväl oförtjänt hög arbetsbelastning som ganska digra parallellslalombanor på den civila ytterflanken. Vi får väl hoppas att vi slipper både glaciärlossning och laviner och istället kan sitta ned för att insupa en ganska avsevärd dos positivism i Arsenallägret.

Bild för Davidsson och Mannen

Gästblogg: /M.C.Hall | Alien Days | skriver om Wenger och framtiden

Skall jag vara ärlig vet jag inte var jag skall börja, förutom att jag måste säga att med tanke på hur vår värld ser ut - och med den även fotbollsvärlden - att jag är oerhört tacksam att det just var Arsenal jag för ungefär tio år sedan fick upp ögonen för. Det är jag även om jag vet att vår klubb är en del utav problemet.

Bild för Davidsson och Mannen

Tack, men nej tack.

Årets silly season är inte på något sätt olik de senaste årens olika sillysar. För varje dag är ännu en spelare aktuell för Arsenal, för varje dag som går så blir listan över spelare bara och det förekommer i år, precis som det förekommit andra år, också spelare som blir mer frekventa än andra i denna våg av fotbollsskvaller, som ständigt väller över än så fort man vågar sticka fram nosen ur isoleringens skyddsvallar.

Bild för Davidsson och Mannen

En av VM:s vattendelare

För att ingen bloggläsande arsenalist, om en sisådär 100 tecken, skall falla ned i ett hostframkallande moln av grå besvikelse, måste jag redan nu klargöra att denna text inte kommer att ha någonting alls att göra med Arsenal. Varken direkt eller indirekt. Så om du kan tänka dig att läsa om en annan spelare, i en annan liga och i ett annat lag än Arsenal, läs på. Medan om du, inte helt olikt jag själv, mest bryr dig om Arsenal och sk-iter i det mesta av annan modern toppfotboll av idag, lägg ner.

Bild för Davidsson och Mannen

Förebilder

På en kudde på ett golv, i ett tv-rum en trappa upp. Där sitter en ung, tanig och formbar D&M. Ett tv-rum som egentligen är mer av en genomgångshall och en kudde på golvet som är marginellt mer bekväm än den, av i princip helt tv-ointresserade föräldrar, ditsatta träsoffan. Det är lördagseftermiddag, gottpåsen är i hamn och på en av de två statliga tv-kanalerna visas det fotboll från engelska First Division. I perioder är det fascinerande och trollbindande, i andra känns matcherna oändligt långa i väntan på det där j-a målet som ändå aldrig kommer.

Bild för Davidsson och Mannen

X:et i trappuppgången

Nu är säsongen 2013/2014 sedan en tid tillbaka över och man har börjat se den med lite nya perspektiv. Som brukligt är slutade vi på ligans fjärdeplats, men detta efter en annorlunda cykel där vi började bra, avslutade acceptabelt men helt föll igenom helt däremellan, under vinter och tidig vår. Vi tog, i och med FA-cupvinsten, vår första trofé på nio år och mycket av den moll som många kände under vintern slutade därmed i dur.

Bild för Davidsson och Mannen

A Sort of Homecoming

Några av oss är unga, andra är gamla och ytterligare några av oss har väntat alldeles för länge. Vi har väntat i år av förvisning, vi har väntat i år av nedbrutenhet och vi har väntat i år av lidande. Åtta år och 361 dagars väntan fick idag sitt rättmätiga slut. Äntligen är vi åter vinnare, äntligen är vi högst upp och äntligen är vi tillbaka där vi skall vara. År av exil, år av smärta och år av vedermödor. Idag fick det sitt slut.

Bild för Davidsson och Mannen

Äntligen. Äntligen är vi i final

Jag minns den senaste gången vi vann en trofé. Jag minns på vilken pub jag satt, jag minns vilka som var i mitt sällskap och jag minns att jag då ganska nyligen hade blivit pappa. Jag minns att livet som förälder stundtals kändes tämligen förvirrande, att vi just hade lämnat vår lägenhet i stadens mest krogtäta område och att det var just därför vi satt på just den pub vi då satt. Jag minns matchens täthet, vi mot vår på den tiden huvudsaklige fiende och jag minns Mad Jens räddning på Scholes försök i straffavgörandet.

Bild för Davidsson och Mannen

Ren och skär misär

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.

Bild för Davidsson och Mannen

En gång är ingen gång. Denna gång är åt h-vette.

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.

Sidor