Äntligen. Äntligen är vi i final

Jag minns den senaste gången vi vann en trofé. Jag minns på vilken pub jag satt, jag minns vilka som var i mitt sällskap och jag minns att jag då ganska nyligen hade blivit pappa. Jag minns att livet som förälder stundtals kändes tämligen förvirrande, att vi just hade lämnat vår lägenhet i stadens mest krogtäta område och att det var just därför vi satt på just den pub vi då satt. Jag minns matchens täthet, vi mot vår på den tiden huvudsaklige fiende och jag minns Mad Jens räddning på Scholes försök i straffavgörandet.

Jag minns Vieiras sista spark för klubben och jag minns hur det, några bord bort, satt en gladlynt arsenalist iklädd en t-skjorta med trycket ”you win some, you draw some” med hänvisning till den då föregående säsongen, vilken vi spelade oss igenom obesegrade och jag minns att jag trodde att det var så här det var, att detta nu var normen för Arsenal och att det var så här det skulle förbli.

Men FA-cupsegern på Millenium Stadium i Cardiff blev inte bara Vieiras sista match för klubben, den blev även början på en titellös ökenvandring, där några få ryck såsom Champions Leaguevåren -06, ligasäsongen -08 eller för den delen finalen i Kalle Anka Kupp -11, har fått stå som lika mycket undantag som bekräftelser av regeln att Arsenal inte längre kan vinna. Jag som där och då, på Cheers i Vasastan Göteborg 21:e Maj 2005, trodde att det alltid skulle vara segrar och troféer, FA-cupvinster och ligasegrar, om än kanske inte som obesegrade men ändå i en fortsatt strid ström.

Äntligen är Arsenal där Arsenal hör hemma. Bild från Flickr.com: ”laski Ruiz de Azura”

Nu är vi på lördag, efter åtta och 361 dagars vandring längs med fotbollens skuggsida, åter i final i världens äldsta klubblagsturnering/-kupp. Vi har räddat den för klubbens ekonomi och anseende så viktiga fjärdeplatsen i ligan och vi har, sedan Manchester City besegrade Everton på Goodison Park, kunnat fokusera på lördagens match på Wembley då vi möter Hull City AFC. Vi har på vår väg fram till finalen slagit ut lag som spurs, Coventry, lvc, Everton och Wigan och vi har förvisso spelat samtliga matcher i London, men vi har inte haft den där enkla vandringen längs med lättsamhetens väg. Och nu är vi äntligen framme vid finalen. Äntligen. Efter åtta år och 361 dagar. Och vi skall ställa upp med följande lag:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Cazorla – Giroud – Podolski

Back Five: Jag vet att många hävdar att Fabianski ”förtjänar” att spela i finalen. Men i min värld skall du, i en kuppfinal, spela det absolut bästa möjliga laget och i det ingår, hans fina spel fram till finalen till trots, inte Fabianski. Detta eftersom Szczesny faktiskt är en bättre målvakt. På samma sätt skall Sagna spela, trots att han med största sannolikhet har tankarna redan planterade i någon annan klubbs lönelista och trots att jag personligen skulle älska att se Jenkinson spela FA-cupfinal för klubben han burit med sig i sitt hjärta sedan han var litet barn. Bästa laget skall spela och då får The Back Five, trots eventuella sentimentaliteter, se ut på ovan nämnda sätt.

Mittfält: Även här hamnar vi i krasshetens skrämmande fålla. För även om Arteta gav oss så mycket när spelarflykten var som värst för några år sedan, så visar statistiken att vi i år vinner fler matcher med Flamini på plan än utan Flamini på plan. Arteta har avsevärt sämre vinstratio än Flamini, varför valet av mittfältets mer defensiva ankare är allt annat än svårt. Än mindre knöligt känns det att ta ut The Comeback Kids Ramsey och Özil, vilka varit en enorm injektion sedan de kom tillbaka i spel.

Anfall: Visst skulle Wilshere kunna göra ett bra jobb som högerytter, men Cazorlas kreativitet överstiger Wilsheres och med Giroud som enda centralt alternativ och med Podolski som den statistiskt sett mest målfarlige spelaren i klubben, vore denna balans den rätta.

Matchen: Som många av er läsare redan listat ut så matchar min personlighet föga det favoritskap som ligger på Arsenal, varför känslorna inför matchförutsättningarna även inrymmer ett stort mått av oskönhet. Det är liksom bara så att Arsenal inte får förlora den här matchen. Hela säsongens dramaturgi skulle förvisso kunna bära med sig ett utfall som det i ligakuppfinalen -11, men skall klubben kunna matcha deras representanters prat om framsteg, med reell prestation och skall den kunna framstå i viss trovärdig dager, så är och förblir en vunnen pokal nyckeln. Och på lördag har vi den nyckeln i handen.

Jag vågar såklart inte säga någonting alls om denna match. Även om jag tycker allt snack om jinxande mest är egocentriskt och populistiskt dravel, så tyglar min evidensbaserade rädsla mig från att ge mig in i någon som helst diskussion om resultat eller matchbild. Jag bara önskar att vi vinner. Jag bara längtar efter vinst. Jag bara suktar efter att få se oss vandra upp för trappan få ta emot pokalen och få stå och hoppa sådär löjligt i konfettiregnet. COYG. På lördag är det vår tur