Säsong 2003/2004

Säsongen kickade igång i värmen nere i Malmö. För första gången höll Arsenal Sweden årsmöte i samband med den årliga supportercupen som Malmö FF arrangerade. 40 medlemmar dök upp – dels för att spela fotboll och dels för att delta i mötet som hölls på puben Sir Toby´s.

Det gjordes bara en ändring på styrelsesidan och det var att Thomas Andersson ersatte Mark Everall som suppleant.
Mötet klubbade även igenom att avgiften för ett medlemskap höjs till 200 kronor för en vuxen medlem så att klubben täcker de kostnader som införandet av Kanonmagasinet medfört. På gruset på Ribbersborg ställde klubben upp med tre lag. Bäst gick det för lag 2 under ledning av Jimmy Koffed. De tog sig vidare från gruppspelet, slog ut Spurs i åttondelsfinalen innan de föll mot Juventus i kvarten.
Vi hade under klubbens andra år nått över 400 medlemmar. När vi nu som officiell supporterklubb under Arsenals flagg försökte lägga upp planerna inför denna säsong var vi försiktigt positiva och räknade med en viss ökning. Det skulle visa sig bli något helt annat. För i oktober visade SVT den minidokumentär som Anki Edström och Frida Kempff gjort. Filmen handlade främst om medlemmen Tobias Allard och hans intresse för att Arsenal, men de hade även material från en supporterträff på Wirströms och ett par medlemmar till (Mats Willner, Uffe Jansson, Jocke Lander och Peter Sundlöv) medverkade också. Det skulle visa sig att ”Hjärtat i Arsenal” skulle ge klubben ett enormt uppsving.

Kassör Uffe Jansson var vid den här tidpunkten på året på sin årliga Tysklandsresa och när han kom hem till Jakobsberg för att sätta igång med det administrativa arbetet i klubben kom han knappt in i lägenheten. Postgirots brev där alla nya medlemmar registrerats hade täppt till hela hallen och som tur var hade Jansson inte stängt innerdörren. Hade han gjort det hade det svämmat över med brev. Filmen, som sågs av 400 000 människor, gav klubben 200 nya medlemmar på kort tid och när vi summerade säsongen hade vi ökat med 1 200 medlemmar och vi gick från 412 till 1 621.

I december 2003 sprängdes den magiska 1000-vallen. Det var oerhört glädjande eftersom vi först hade räknat på att vi var tvungna att bli 300 för att dra runt verksamheten med en tidning och ett höjt pris för medlemskapet.

Under sommaren jobbade Cicci Adolfsson, Peter Sundlöv, Axel Asplund, Jocke Lander och Pontus Nilsson hårt för att göra klart klubbens nya hemsida. Den lanserades i augusti och fick mycket beröm från klubbens medlemmar. De stora nyheterna var att man kunde beställa biljetter direkt på sidan och ett klart mycket mer avancerat och bättre forum. Totalt producerades 545 nyhetstexter, 43 supporterintervjuer och 33 krönikor.

Under vintern startade vi den omtyckta supporterpanelen där ett antal medlemmar en gång i veckan tyckte till i aktuella ämnen. Tipstävlingen rullade så klart också vidare och Martin Bodén vann efter att ha besegrat Lars Holmberg i en utslagstippning. För att klara av det löpande arbetet med Kanonmagasinet köpte klubben in en dator – som kostade 9 000 kronor. Jocke Lander, Axel Asplund och Mats Willner höll i trådarna runt magasinet och vi höll vårt löfte och gjorde fyra nummer under säsongen. Nummer två kom ut tidigt och var ett rejält lyft jämfört med premiärnumret. Vi hade gått upp från 24 till 48 sidor och det var fullmatat med Arsenalläsning.

På premiären mot Everton samtalade Willner och Lander med den engelske supportern Frank Stubbs utanför Gunners Bar och det mynnade ut i att han började skriva krönikor i Kanonmagasinet. Men den stora nyheten var att Fredrik Ljungberg tackat ja till att bli hederspresident i klubben och poserade glatt med tidningen på en landslagssamling i Norrköping. I det tredje numret kom de första intervjuerna. Stefan Eriksson träffade Färjestads Mathias Johansson och Jocke Lander och Johan Luks mötte Arsenals ungdomsproffs Sebastian Larsson utanför Highbury innan en Champions Leaguematch. Säsongens sista nummer, som utkom i juni, handlade så klart mycket om Arsenals obesegrade säsong och festerna och firandet i N5. Medlemmen Janne Skarner var på plats på White Hart Lane när guldet bärgades och rapporterade i tidningen.

Hammarvägen 55 i Järfälla var en adress starkt förknippad med Kanonmagasinet. Det var där, hemma hos Uffe Jansson, klubbens eldsjälar träffades för att packa och skicka ut tidningen varje gång ett nytt nummer var klart. Det var bra snurr på souvenirsidan. Den vita klubbtröjan som vi hade tagit fram säsongen före tog slut och vi fick beställa hem nya. 400 tygmärken anlände – många av dem syddes på mössor som såldes. Dessa kostade 89:- kronor styck och vi var nöjda med försäljningen. Men det skulle bli ännu bättre på våren. Då tog klubben fram en tunnelbanetröja och en pin. Eftersom klubben inte hade någon välfylld kassakista fick medlemmarna beställa i förväg så att vi fick in pengar till tryckkostnaden.
Till exempel var 130 av de 200 tunnelbanetröjorna som vi beställt redan förhandsbokade. Samma sak var det med den Championströja som vi snabbt efter guldfesten på The Lane tog fram.

Totalt drog klubben in nästan 65 000 kronor på försäljning av egna souvenirer – vilket så klart var rekord.
Tyvärr nådde vi inte samma framgångar med Arsenals souvenirer. Vi lyckades aldrig få Arsenal att förstå att vi ville sälja deras officiella grejer. Fansen i Sverige bönade och bad. Vi ringde, mejlade och pratade med dem i London, men inget hjälpte.

Andra positiva saker var biljettförsäljningen. Under säsongen förmedlades 260 plåtar till klubbens hemmamatcher och vi sålde för 103 000 kronor.
Det var faktiskt så att det var ytterst få hemmamatcher som Arsenal Sweden inte var representerade på. 60 av dessa biljetter användes till medlemsresa mot Manchester City. Detta var klubbens första stora organiserade resa och 75 svenskar reste iväg för en helg som skulle bli händelserik och minnesvärd. Medlemmar från hela Sverige hade rest till London för att vara med och vi samlades på fredagen på The Gunners Bar. Sedan började det med rundtur på Highbury, besök på museet och shopping med rabatt. På kvällen hade vi frågesport (Anders Ljungberg tog hem förstapriset), delade ut biljetter och drack pilsner på Gunners Bar till ägaren Rob Sturges stora glädje. Det var inga gemensamma aktiviteter på lördagen – men det hindrade oss inte från att åka och se fotboll på andra arenor. På kvällen blev det spontanfest i hotellbaren på Holiday Inn på Old Street där vi bodde. Söndag var dagen D då Arsenal skulle möta Manchester City på Highbury. 75 svenskar från klubben fanns på plats på THOF för att först hylla av David Seaman och för att sedan sjunga fram hjältarna till en 2-1-seger. Thierry Henry gjorde ett drömmål i ösregnet och på SKY:s sändning syntes vår stora flagga klart och tydligt efter målet. På måndagen hade Bo Bakken ordnat så att alla som ville kunde träffa Englands assisterande förbundskapten Torp Grip på FA:s högkvarter i Soho. Grip snackade i drygt en timme och det var mycket intressant att höra svenskens åsikter.

En liten märklig händelse under säsongen var de två julfester som arrangerades. Normalt

kan man ju tänka sig att de ska äga rum i december – men inte den här gången. Nej, bristen på bra matchalternativ gjorde att den lades till februari, både i Malmö och i Stockholm. Totalt dök 60 personer upp på tillställningarna och det firades rejält när Arsenal slog Chelsea. I Stockholm vann Martin Humphries frågesporten.

När sedan guldet skulle säkras så ordnades även då två stora fester. Många från Stockholm tog tåget ner till Norrköping och firade där och i Malmö ordnade Ahldén och Tillis guldparty på Sir Toby´s. Vi introducerade också ett månadsmejl under säsongen. I detta, som skickades till alla medlemmar en gång per månad, fanns allsköns information från Arsenal Sweden. Det var ett mycket bra sätt för styrelsen att få ut budskap till medlemmarna.