On Tour: Brighton, slagna hammare och internbox
tis 29 jan 2013 kl 19:21
Det har varit ett par hektiska dagar. Bestämde mig sent förra veckan för att ta en tur till England när vi slog ut Swansea i cupen. Det skulle kunna ge West Ham hemma på onsdan och Brighton borta på lördagen - och det vill man ju inte gärna missa.
Styrde upp så att jag fick bo hos en engelsk polare och strax efter lunch på onsdan mötte jag upp Daniel på Finsbury Park för vidare färd ut till hans temporära hem i Theobalds Grove - som ligger mitt i Spursland.
Det var bara att kasta in sakerna för vidare färd tillbaka mot de rätta delarna av norra London och uppladning på The Swan och Wig&Gown innan matchen på Emiraten.
Det var en sån där vanlig konstig kväll när de gjorde 0-1 på en hörnretur. Uppgivenheten var överhängande bland oss som faktiskt tagit oss in. Andelen tomma stolar var återigen skrämmande stor och jag skulle inte uppskatta det faktiska antalet åksådare inne på arenan till mer än max 48-50 000.
Men Arsenal var bra den här kvällen.
Riktigt bra måste jag säga och vändingen är det klass på. 5-1 var helt i sin ordning, trots att jag missade Girouds första i andra då jag var i trappan på väg upp då. Fattade inte heller riktigt smällen som Potts åkte på. Tittade faktiskt på situationen när den hände och det såg inte mycket ut för världen från Clock End Upper, men det var ju nåt helt annat.
12 minuters stopptid är faktiskt det mesta jag upplevt, tror jag. Vi rundade av med ett par kalla på Wig&Gown efteråt innan vi for vidare ner på Upper Street för ett par till. Sen började den smått bedrövliga hemresan som aldrig ville ta slut. Det var nattbuss på nattbuss och jag tror klockan var 03 innan vi kom hem ...
Inte konstigt att sovmorgonen blev en smula längre dagen efter. Vi tog det piano helt enkelt innan vi drog ut tillö Stratford för lite shopping.
Egentligen tycker jag att Westfields vid Shepherd´s Bush är mycket bättre, men denna ligger bättre till så det fick bli OS-byn.
Kvällen spenderades på lokal på Upper Str, men det blev inte alls allvarligt och vi var i säng relativt tidigit uppe i norra London.
Fredag - och nya äventyr väntade. Jag drog iväg på egen hand söderut då Daniel skulle jobba och strax efter lunch nådde jag fram till målet som var Wimbledon och dess tennisanläggning. Hade först bara tänkt att besöka museumet, men när en guidad tur startade precis när jag kom så hakade jag på.
Och den var bra.
Vi gick runt och insöp atmosfären i drygt 90 minuter med besök på båda de stora arenorna och mycket skön kuriosa.
Kan klart rekommenderas!
Mötte Daniel och Brian på Finsbury Park på eftermiddagen för att göra klart den nya pubguiden som vi ska ha på nya hemsidan.
Vi hann med Railway Tavern, Big Red, Herbert Chapman, Horatia, Wig&Gown och The Famous Cock innan vi for hem för att ladda för resans stora begivenhet - Brighton Away.
Klockan skrek redan 06.00 och det var bara att knö sig upp för att försöka "duscha" i badkaret där det bara fanns två kranas på kanten.
En med kallt och en med varmt.
Som tur var hade jag lärt mig tricken så nu på tredje försöket gick det anständigt och vi kom loss i tid för att hinna med tåget till Seven Sisters och tuben till Kings Cross. Där väntade ett stort gäng av Daniels polare och vi var nog 20-30 stycken som skrålde loss i solskenen på väg ner mot Three Bridges där vi tvingades byta till buss sista biten då det pågick rälsarbeten hela helgen nere på sydkusten.
Klockan var strax efter 10 när vi mullrade in i Brighton - stan som är mest kände för sin pir, sitt partyutbud och sin gayscen.
Ramsorna var väl inte helt pk - men jag tror att Seagullspubliken är vana. Vi gled nerför stans gator och fann en pub där vi gick in.
Inte jag dock som fortsatte ner mot Seaside och mitt hotell där jag trevligt nog fick mitt rum trots att klockan inte alls var slagen incheckningstid. När jag halvannan timme senare klev in på puben började den bli välfylld och ramsorna så smått eka mellan väggarna.
Ett tag var det väldigt välfyllt och det stod klart att Brighton borta var något som lockade. Arsenal hade 4500 biljetter och de gick åt som smör i solsken. Många gamla ärrade ansikten i publiken. Brightons nya arena Amex Stadium är dock placerade en bra bit utanför stan så det var tog ut som gällde.
Knökfullt i vagnarna och båda supportergrupperna väl på tårna med sånger mest hela tiden. Det var faktiskt rätt mäktigt där i kön på stationen där ramsorna dånade i det ovala taket. Jag lyckades komma med det sista tåget som hann fram innan kick off och när jag klev in på arenan äntrade spelarna planen.
Bra tajming!
Det var fgrymt bra tryck på vår sektion och många sjöng hela tiden. Inte blev det sämre av att vi hela matchen var i förarsätet. Först efter Girouds fina 0-1 och sedan efter hans kanske ännu bättre 1-2. Brighton visade dock sin klass och var med i matchen länge.
Det kändes från läkaren som att de nästan höll jämna steg innan Wenger kastade in Wilshere och Walcott. Och när Walcott lite småturligt smällde in 2-3 blev det fart på grejerna.
Både sångmässigt och åsiktsmässigt.
Jag stod helt plötsligt i den fajt som bröt ut mitt i Arsenalklacken. Några av de jag åkte ner med halade ut en Hej då-Wengerflagga och då blev det stökigt.
Vet inte om det var exakt det som gjorde att det brakade loss, men det delades ut en och annan smäll på raden framför mig och det var inte långt ifrån att det spårade rejält.
Som tur var gick många emellan och det hela stannade vid ett par käftsmällar, ett par knuffar och 3000 svordomar.
Måste säga att Wengers vara eller icke vara absolut kan diskuteras, men jag finner det ganska olämligt att smälla upp flaggan efter 2-3-målet, när man dessutom slagit West Ham ett par dagar innan.
Sedan tycker jag det är extremt oskönt när Gooners slåss med varann så där. Folk måste kunna respektera varandras åsikter bättre, men situationen i klubben är ansträngd och i och med att det ser ut som det gör så är jag inte alls överraskad att det sker sånt här. Nu lyckades dock de andra fansen avstyra allt (förvånande att vakter och polis var så passiva) och vi kunde fira vidare. Först på arenan och senare på kvällen inne i centrala Brighton.
Mina polare åkte dock tillbaka till London så jag spenderade kvällen själv på sydkusten. Det var smidigast så i och med att jag skulle flyga hem från Gatwick dagen efter.
Det blev ett par öl, lite käk, några samtal hem till Sverige och ett besök på spelbutiken där jag kunde hämta ut mina 55 pund som jg vunnit på den tia jag satsat på Goals Galore (båda lagen gör mål).
Jag var inte helt pigg på söndag morgon, trots att jag somnade ganska snabbt under ITV:s målshow från FA-cupen. Kom dock upp efter en stund och gick ut i det fina vädret. Vandrade hela piren för att uppleva den berömda träkonstruktionen i havet innan jag faktiskt tog en lunch utomhus. Det var okej till en början men när solen gick var det fasen kallt.
Då var det dags att börja resan hem som startade med ett omdirigerat tåg 15.15 på Brighton Station och som slutade på Oxbacken i Västerås strax efter 01:30.
Vill där också passa på att tacka Apple för att min lur dog strax efter att vi flugit in över Hollands kust ... Tror jag läste reportage om Svalbard fyra gånger i Norwegians kundtidning på planet!
Cheers!