Landerbloggen

Jag tänker inte ägna så mycket tid åt själva vändningen. Den är helt galen, helt fantastiskt och vi har inte sett nåt likande.
Framför allt har alla redan skrivit om den.
Men när vi tittar på själva matchen finns ett par situationer som är intressanta.

Vi börjar med 4-4-målet. När alla galet vrålar ut sin glädje, jag skrek nog rätt högt själv, så gick det inte lång tid förrän tanken slog mig - ”vad hade hänt efter den här domarhelgen om inte Carl Jenkinson dragit in den där returen”.
För det är ju så att varken huvuddomaren eller linjedomaren ser att Theo Walcotts avslut faktiskt är inne.
I statistiken så är det Carl Jenkinson som gör målet – inte Walcott.
Fatta vad vilken cirkus det hade blivit om Calle inte fåt dit det där avslutet.
Hur jävla bittert hade det inte varit – med de där 90 minuter i som vi genomlidit – om vi hade blivit bestulna på ett 4-4-mål i där?

Vår väg in i matchen. Jag är helt övertygad om att vi aldrig hade fixat den här vändningen om inte Theo Walcott gjort 1-4-reduceringen innan paus.
Det är en helt annan sak att komma in i omklädningsrummet med det målet i säcken än att komma in tomhänt.
Nu kunde Wenger skälla ut folk till höger och vänster i paus med vetskapen att vi ändå på något sätt hade ett finger med i spelet. Bra byten.

Vi brukar ofta klaga på Wengers dåliga matchcoachning, men idag var den, förvisso inte så komplicerad, bra.
Vi saknade kreativitet på mitten i 62 minuter – det åtgärdades när Eisfeld kom in istället för Frimpong. Vi saknade extra spets framåt – det fixades till när Giroud ersatte en blek Gnabry.

Dåliga domslut. Kanske ska Reading ha en straff i den andra halvleken – men Chris Gunter ska ha väl ha ett rött kort och Arsenal straff när han slår undan bollen när Chamakh är på väg att slita till sig ett friläge.

”Efter matchen”. Det är ju snudd på fantastiska scener när Olivier Giroud tror att det är klart efter 4-4 och slänger upp sin matchtröja bland fansen när han får reda på att det ska bli förlängning och får kräva tillbaka tröjan.
Cred till den som faktiskt kastade ner den, vetefasen om jag hade gjort det själv i samma läge. Hade nog varit nöjd med den i jackfickan och spelat halvdum om situationen uppstått …

Ett par spelare förtjänar cred. Först Theo Walcott. Lysande match! Arsjavin slog bort en jäkla massa bollar, men det var han som genom sina ständiga löpningar öppnade upp mycket ytor när det behövdes efter paus. Grymt inhopp av Giroud – han fick fart på grejerna. Grymt inhopp II av tyske Eisfeld. Liten hatten av för Chamakh som faktiskt gör två av tre baljor i förlängningen där det sista är riktigt snyggt.

Hårtorkar delas ut till följande i röda tröjor:
1) Laurent Koscielny – kan visserligen skylla på matchovana, men det måste ju finnas en smärtgräns för hur dålig en fransk landslagsspelare får vara.
2) Emmanuel Frimpong – har varit borta länge, men det är lite för mycket ”dench” och för lite prestation från den mannen.
3) Damian Martinez – urusel start, syns att målen satte sina spår. Spelade dock upp sig och gjorde några bra räddningar i andra.
4) Ignasi Miquel – inte bra nog.

Btw. The Gunners fans var inget annat än världsklass idag!

We´re going to Wembley!

Cheers!

Den engelska ligacupen introducerades i början av 60-talet när arenorna fick elljus. Då gavs möjligheter att spela matcher i veckorna – men till en början sade de stora lagen nej till spel och det var först när FA gav en UEFA Cup-plats till vinnaren som de lockades att vara med.

Men på senare år har cupen allt mer tappat sin status och i år är det faktiskt ingen svensk tv-kanal som slantat upp för rättigheterna. Det säger ganska mycket om hur turneringen värderas.
Många av de stora lagen väljer att se Ligacupen som en plattform för unga spelare att få chansen att visa upp sig och det är just därför jag personligen gillar den.
Jag har sett ett antal reservlagsmatcher när jag varit i England och jag tycker det faktiskt är helt värdelöst.
Det är bara en massa unga spelare som ofta spelar för sig själva för att så snabbt som möjligt slå sig fram bland alla talanger som finns.
Matcherna saknar helt betydelse och spelas på arenor långt bort i Tjottahejti eller på stängda träningsanläggningar.
Därför blir Ligacupen något helt annat.

Här gäller matcherna något, det finns allt som oftast publik på läktarna och de unga talanger får testas i en miljö som säger något. De får också spela med de som inte riktigt färgar i A-laget vilket gör det än mer intressant.

En annan sak som höjer cupens värde är att man sedan länge, precis som i FA-cupen, ger större andel biljetter till bortafansen.
I ligan så är hemmaklubben skyldig att ge bortalaget 5 procent av biljetterna. På Emirates innebär det 3000 platser på Clock End Lower.
Men när det är cupspel är det 15 procent som gäller. Och vi fick se det mot Coventry som kom med nästan 9000 fans till London i den tredje omgången.

Dessutom vet klubbarna idag om att man inte kan ta ut samma pris som man gör i ligan eller Champions League. I regel sänks biljettpriset enormt när man kommer till Ligacupen och det gör det hela mer attraktivt. Arsenal tar till exempel bara 10 pund för biljetterna på nedre etage och 20 pund för de där uppe.
Med dagens mått mätt är det väldigt billigt.

Ändå får klubbarna svårare och svårare att locka sina fans till den här typen av matcher. Och jag förstår att de som har det knapert med deg inte går. Tänk er bara vad det kostar att vara Gooner de kommande tio dagarna om man ska se rubbet.
Först Reading borta, sedan United på Old Trafford på lördag och sist Schalke i Tyskland på tisdag i nästa vecka. Det är både dyrt och tidskrävande att åka runt och se sitt lag idag.

Nu hade visserligen Arsenal en grymt bra siffra mot Coventry – men normalt sett väldigt publikstarka Manchester United hade tillexempel bara drygt 46 000 mot ett annat starkt publiklag i Newcastle. Chelseas möte med Wolves hade över 10 000 tomma stolar på Stamford Bridge och Manchester City hade inte ens 30 000 pers mot Villa i sin match i den tredje omgången.

Jag tror att Arsenal fick 5000 biljetter till matchen på Madejski Stadium ikväll. Allihop är sålda och vi kommer som vanligt att ha ett bra bortasupport.
Men hade matchen spelats i Leeds ikväll hade vi nog aldrig sålt den mängden biljetter. Reading ligger mer eller mindre i London och det tar inte lång tid (knappa halvtimmen) från Paddington med tåg vilket så klart hjälper till att höja intresset för fajten.

På en medlemsresa för inte så länge sedan hade vi med en fråga om just Ligacupen och dess sponsorer genom åren.
Kan ni cupens alla namn genom åren?
Sju företag har namngett den sedan 1982.
Frågan är bara hur många det blir framöver – för hur länge finns Ligacupen kvar?
Har den en given plats eller tror ni att den kommer att försvinna på sikt?
Vad tror ni?

Cheers!

Jocke, kan vi få din reaktion på matchen mot Schalke?
- Ja, jag ska vara helt ärlig - jag höll på att somna redan i den första halvleken. Det är overall det sämsta jag sett på väldigt länge. Jag är så j***a förbannad att vi inte presterar bättre, men det är inte så konstigt för vi tar inte en löpning. Hade vi klarat 0-0 hade det känts som en seger.

Hur ser skadeläget ut inför helgens match mot QPR?
- Overall tycker jag att det ser bra ut. Vi har väl bara tio gubbar borta vilket får ses som att vi nästan har en helt frisk trupp. Jack Wislhere är snart tillbaka i spel, han ska bara spela fyra meningslösa U21-matcher till, men han kommer förmodligen sitta på bänken igen så att hela världen kan fundera på varför han inte byts in även fast det skulle bara klart befogat. Tomas Rosckiy är med Tomas Rosicky-mått mer eller mindre klar för comeback – det handlar nog bara om 4-5 veckor. Sedan kan han göra en match eller två innan han ska vila till påsk. Har vi glömt någon? Ja, just ja. Vi har Diaby borta. Det höll jag på att missa.

Vad säger du om motståndet, QPR?
- Overall är det ett riktigt starkt lag. Nästan lika bra som Barcelona. De har ju satsat stora summor pengar och ingen kan klaga på deras bredd i truppen. Sist jag kollade hade de 54 A-lagsspelare kontrakterade på Loftus Road och Mark Hughes har verkligen gjort ett kanonjobb. De ska bara få ordning på en rad elementära saker, sedan kommer de säkert att börja vinna. Jag tror de har en stor chans att göra det redan på lördag.

Du satt ju med på AGM – vad säger du om det?
- Overall var det trevlig stämning rakt igenom. Alla är nöjda och det var skönt att få säga att vi ser en Champions League-plats som en trofé. Jag har bett en hantverkare tälja till pokaler för alla år vi vunnit en topp fyra-placering som vi ska ställa i prisskåpet. Jag pratade med vår senaste pokal, FA-cuppokalen från 2005, och han tyckte det skulle bli skönt att få lite sällskap på sin hylla. Han har stått tyst i sju år nu och har mycket att prata om. Han försökte faktiskt boka ett konferensrum till helgen där han bjöd in Champions League-kvalifikations-pokalen från både 2006 och 2011 för ett trepartsamtal. Annars är väl det mest positiva från årsmötet att Peter Hill-Wood får sitta kvar. Han är en trevlig kille. Och att Ivan Gazidis fick ut sin prestationsbonus.

Tillbaka till fotbollen – inte ett mål på 187 minuter. Hur ska ni åtgärda det?
- Ja, vi måste sluta spela mot lag som försvarar sig så där jävla bra. Förra helgen mötte vi ju världsklassmittbackar som Turner och Bassong och vi lyckades inte med vår strategi att knäcka dem. Vi hade som mål att passa runt bollen utan att hota så länge så att de skulle slumra till, men de höll sig fan vakna i 90 minuter. Det var ju vi som slaggade in. Vi testade igen mot Schalke och det gick också åt helvete så därför testar vi en gång till imorgon mot QPR. Jag tror helt ärligt att det fungerar utmärkt att spela som Barcelona även fast man har ett klart sämre spelarmaterial och inte tar en enda vettig löpning.

Tittar ni på några nyförvärv inför januarifönstret?
- Ja, absolut. Troligen har vi ett par nyförvärv redan i den befintliga truppen. Chamakh till exempel. Jag vettefan var han håller hus … han kanske sitter och suger på en skön vattenpipa inne i city och när han väl är tillbaka kan vi absolut räkna honom som ett nyförvärv. Samma sak med Diaby. Varenda gång han spelar känns han som ett nyförvärv. Sen att det händer två gånger per säsong – ja, det kan vi leva med.

Till sist – vad tycker du om uttrycket bounce back?
- Mycket bra. Jag har faktiskt föreslagit för Stan the Man och Ivan att vi ska byta ut klubbens motto Victoria Concordia Crescit mot Bounce back. På morgonsamlingen efter Schalkematchen utlyste jag en tävling i truppen där den som medialt lyckas få in uttrycket flest gånger fram till matchen mot QPR vinner en Fish&Chips från valfri outlet på Emirates. Det är ett jäkla fint pris måste jag säga, den kostar ju £13.90 att köpa. Just nu tror jag att Thomas Vermaelen leder. Han har till och med börjat hälsa på folk med frasen ”bounce back” – så när han kommer in på Colney vevar han ner rutan och skriker ”Bounce back – u-alrite-mate”.

Det snackades om att vi hade rest oss från förra säsongens fiasko, lärt oss av misstagen och var på gång igen.
Bollocks.
Vi är fan där igen.
Skillnaden i år är att krisen inte kom direkt utan två månader in på säsongen.
För kris är det.
Wenger pratade om att laget skulle resa sig efter fiaskot på Carrow Road och så vidare. Han har i alla fall haft fyra dagar på sig att få in det i spelarnas huvuden.
Hur tycker ni att det lyckas?
Slet spelarna som djur i 90 minuter för att vända på skutan?
I rest my case …

Nu måste frågor ställas – både när det gäller hur laget sköts och vilken väg Arsenal FC är på väg.
Det går inte att sitta still längre.

Här är några av de saker som jag funderar på när jag sett ännu en förlust och ytterligare viljelösa 90 minuter från Arsenalspelarna: 

>> Det står 0-0 hemma mot Schalke, vi spelar uruselt och skapar inte ett smack och det är drygt 15 minuter kvar att spela, är det då rimligt att vi byter ut Gervinho (han hade visserligen inte gjort någon glad) när Giroud ska in? Sänder det signaler att ”nu går vi för det här och satsar på att vinna matchen”?

>> När sedan Schalke klipper in 0-1 och det är sju minuter plus stopptid kvar är det dags för nästa offensiva kraft (Podolski) att gå av. Jag undrar bara varför? Orkar inte Podolski spela 90 minuter fotboll längre? Det är ju inte så att han spelat ihjäl sig sedan i somras … han byts ju ut i varenda match och är bänkad i landslaget. Men framför allt måste det väl vara större chans att en spelare som gjort över 100 landskamper och 50 kassar för ett av världens bästa landslag kvitterar än att en kille som är född 1995 och knappt aldrig gjort en A-lagsmatch gör det, eller?

>> Var verkligen Andre Santos nykter när han spelade ikväll?

>> Vad är det som Arsenalledningen ser i Aaron Ramsey? Jag har inga problem att han spelar i de fyra bortamatcherna per år mot topplagen när han ska operera framför backlinjen, vinna närkamper och skära av ytor. När vi är spelförande är det fullständigt förödande att ha en sån oteknisk spelare, med så dålig bolltouch, som Aaron Ramsey på planen. Det blir ju om möjligt ännu värre när han ska spela på en kant.
Jag tror inte killen skulle dribbla bort en sån där murdocka i fart utan att strula till det. I dagens match är det bara Cazorla (?!) och Gervinho som har sämre passningsprocent, men då ska man ha i åtanke att Gervinho oftast försöker hitta spelare i boxen när han själv är i hög fart och Cazorla ofta försöker hitta avgörande passningar på offensiv planhalva mot ett väl samlat försvar. Ramsey – han lirar hemåt var och var annan gång när han har bollen.

>> Vad är det för startelva som Wenger presenterar? Känns som en elva man spelar på bortplan där det handlar om att försvara sig – inte sänder den några direkt offensiva signaler att här går vi ut och ställer saker och ting till rätta efter helgens bedrövelser.
Vad är det för tanke med det liksom?
Å på hemmaplan …

>> Klaas-Jans skott är stenhårt, från nära håll och det går fort. Försvarsspelet är under all kritik – men kolla reprisen. Bollen går extremt nära Vito Mannones ben – och en reflexsnabb keeper klarar det där skottet.

>> Varför drabbas Arsenal så ofta av den klassiska Arsenalsjukan – att alla är dåliga på samma gång?

>> Ledarnas ambitionsnivå – den måste ifrågasättas. Arsenal kommer till dagens match med en smärtsam 0-1-förlust mot Norwich i bagaget och det har snackats vitt och brett om att prestationen måste höjas och så vidare. Där sitter Steve Bould på bänken och Arsene Wenger på läktaren och ser det som händer i första halvlek – men att göra ett byte i paus verkar liksom aldrig vara aktuellt. Jag köper att man tror på sina spelare och vill ge dem chanser, men nån gång, kanske nån gång, vore det ju önskvärt om de funderade i banorna att ett byte kanske symboliskt visar att vi vill något, att vi inte tolererar att det ser ut som det gör. På den tiden Mourinho tränade Chelsea kunde jag gilla hans aktioner när han efter 25 minuter bara gjorde något när det inte fungerade. Det kanske inte blev nåt bättre – men han gjorde i alla fall något. Det hade varit ett ypperligt läge för Wenger att testa det idag, med facit i hand. Han hade kunnat be Ivan ringa ner till Bould efter 25 minuter och ge order om att nu ska Ramsey och Santos ut och Arsjavin och Giroud in.

Det finns så klart oerhört många frågor som behöver ställas om hur Arsenal sköts som klubb. Vi kan ju bara konstatera att vi inte går framåt längre.
Vi har en ägare som vill att The Gunners ska vara självförsörjande och klara FFP, vilket är gulligt på alla sätt och vis, men det gör ju ingen glad (mer än möjligen honom själv).
Arsenal har smärtsamt hamnat i ett vacuum mellan toppklubbarna som spenderar och övriga.
Vi har under många år tvingats se våra bästa spelare lämna för att de ser sin egen karriär bli bättre på annat håll.
Och det där kommer knappast sluta med RvP-gate.
Näste man på tur blir Theo Walcott.

Det blir också allt mer tydligt att kombinationen av skyhöga biljettpriser och vinstlösa säsonger snart kommer att märkas allt mer.
Man påstår, vilket jag inte tror ett smack på, att de säljer ut varenda match. Ändå ser vi fler och fler tomma stolar på arenan.
Jag har svårt att se att den ekvationen går ihop – för det är liksom inte rimligt att det finns tusentals människor som köper biljett till matchen som sedan inte går dit i den utsträckningen som den stora andelen tomma stolar visar.
Pengar finns – men investeras knappt, varför det?
Vi betalar brutala överlöner till massor med spelare som inte gör skäl för dem – hur har det kunna bli så?

Och Wenger … jag har nästan alltid försvarat honom och nästan alltid tyckt att han är rätt gubbe för att träna Arsenal, men nu börjar fan till och med jag tvivla. Ingen kan ta ifrån honom det han gjort för klubben och han kommer vara den största tränare vi någonsin haft. Men efter 16 år är det kanske dags att göra något. Jag är inte helt överens med mig själv i frågan än – men bara det att jag börjar fundera säger rätt så mycket.

Vad tycker ni?

Cheers!

Det har gnällts och klagats på The Gunners insats på Carrow Road i lördags.
Folk har fått nog av Wenger och det har krävts avgångar till höger och vänster, men va fan …
… 0-1 mot Norwich är väl inget att hänga läpp för.
Det har varit så mycket värre.
När jag satt på testcykeln nere i träningslokalen ikväll funderade jag över vilka som är de tyngsta förluster som jag sett live under mina år som Gooner.
Här kommer min lista:

1 – Arsenal v Barcelona 1-2
Champions League-final, Stade de France, Paris, 17 maj 2006

Den var ju liksom vår - den förbannade pokalen. Nu skulle den bara hem till London. På vägen fram hade Real Madrid, Juventus och Villarreal slagits ut.
Vi var grymma och allt var upplagt för årshundradets fest på Paris gator.
Uppskattningsvis 150 000 Arsenalfans hade gjort resan till Frankrike och den festen dagen före matchen går inte att beskriva i ord – så jag gör det med en bild från småtimmarna nere vid Notre Dame.

Sjukt bra drag på Arsenal Sweden dagen före finalen ...

Arsenal var sanslöst bra i första halvlek på Stade de France, men den där norske pajasen med pipan ville verkligen förstöra allt.
Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Hade Terje Hauge bara låtit bli att blåsa av, låtit bli att visa ut Jens Lehmann och gett Barca 1-0 när Giuly rullade in bollen i det öppna målet efter 17 minuter så hade vi vunnit. Men med en man mindre i mer än 70 minuter mot Barcelona så är det jobbigt och snudd på omöjligt.
Vi fick visserligen det underbara måljublet när Sol Campbell värkte in one-nil precis före paus, men den där vändningen som blev när Henke Larsson kom in har fan inte gått över än. Och den kommer nog aldrig att göra det heller.
Tågresan från Stade de France till hotellet efter matchen kan inte nämnas på annat sätt än en ren skräckresa. Det var knäpptyst, tomma blickar och supporter efter supporter med helt uppgivna ansiktsuttryck. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva det igen.
Det är fasen snudd på bättre att torska i semin för då är man trots allt en bit ifrån …

2 – Arsenal v Manchester United 1-3
Semifinal Champions League, Emirates Stadium, London 5 maj 2009

VI kom undan med blotta förskräckelsen från det första motet på Old Trafford och Manuel Almunia var fullständigt lysande.
United vann med 1-0, Nu skulle det vändas i London och finalplatsen fixas.
Emirates Stadium kokade.
Det kunde ha exploderat.
Men ja – vad fan hände?
United hade bombat in två snabba mål innan klockan ens tickat upp till tolv minuter och det var som att skicka en kniv rakt in i en badboll.
Pang.
När Ronaldo gjorde 0-3 i den andra halvleken gick jag. Tror faktiskt det är den enda gången jag gått från en Arsenalmatch innan den är slut.
Nu var jag inte ensam om att lämna och många hade gjort det långt före mig. Promenaden ut från arenan till puben på Holloway Road resulterade i en klassisk artikel på Aftonbladet.se där jag bjöd på ett i Arsenal Sweden-kretsar uppmärksammat citat.

3 – Birmingham City v Arsenal
2-1 Ligacupfinal, Wembley, London, 27 februari 2011

Egentligen borde inte den här matchen platsa på den här listan, men i det läget som vi befann oss i då hade den här titeln betytt så förbannat mycket mer än vad den är värd.
Regnet öste ner över västra London.
Vi skulle med några engelska polare på en lokal som hyrts för Gooners bredvid Wembley men arrangören hade sålt för många biljetter så trots att vi hade plåtar fick vi inte komma in.
Vi borde naturligtvis ha förstått att detta bara var början på den här söndagens misär.

Mäktiga Wembley var proppfull och nu skulle Arsenal ändå vinna en titel. Det var ju bottenlaget Birmingham på andra sidan.
Men vad hjälpte det …
Där på ena långsidan fick vi se en fullständigt bedrövlig insats av Wengers grabbar och när vi som bäst höll på att ladda för en förlängning klantade Koscielny och Szczesny till och det Obafemi Martins kunde avgöra.
Det blev en ny kolsvart tunnelbaneresa tillbaka till Angel och en gravöl.
En segerpint hade smakat så förbannat mycket bättre!

4 – Chelsea v Arsenal 2-1
Ligacupfinal, Millennium Stadium, Cardiff, 25 februari 2007

Chelsea med bästa laget – Arsenal med ett ”juniorlag”. Jag och Eriksson hade kommit till Cardiff kvällen före finalen, avnjutit en middag med våra vänner och laddat på bästa sätt inför matchen. Det var kallt men soligt när vi gick ner till River Taff och in på en pub bredvid Millennium Stadium.
Tomelilla och Vishal anslöt och vi skulle nu sjunga fram Arsenal till en oväntad seger.
Allt började så bra.
Walcott smällde in 1-0 och vi spelade bra. Hade stora starka Chelsea i brygga med vårt unga lag. Men så kom den där förbannade Drogba och avgjorde med en nick med sex minuter kvar.
Till råga på allt fick jag stå den tre timmar långa tågresan tillbaka till London …

MIllennium Stadium i Cardiff precis före avspark.

5 – Bayern München v Arsenal 3-1
Champions League-knock out, Olympiastadion, 22 februari 2005

Min resekamrat Mats Willner beskrev den kylslagna kvällen på Münchens väldiga Olympiastadion som ”timmar av lidelse”.
Inte fanns det någon snö på bortasektionen så att vi kunde kasta tillbaka när tyskarna startade sitt snöbollskrig. Nej, det var verkligen ingen vacker kväll i Europa.
1-3-förlusten sabbade allt och vi kunde inte vända på Highbury (1-0-seger dock).

Det var jävligt långt från läktaren till planen på gamla Olympiastadion i München.

Värdiga bubblare: Newcastle v Arsenal 4-4, 2011 (måste i alla lägen klassas som en förlust), Arsenal v Tottenham 2-3, 2010, Arsenal v Man Utd 2-4, 2005, PSV v Arsenal 1-0, 2007 och Barcelona v Arsenal 4-1, 2010.

I övrigt noteras att …
… vid en bra seger ska jag ranka mina skönaste vinster jag sett.
… det ska bli oerhört intressant att se Jack Wilshere i A-laget snart.
… biljetterna till Fulhammatchen är på väg ut till alla er som ska på den matchen.
… en seger mot Schalke är nödvändigt.
… det snart är dags för medlemsresa (vill du anmäla dig så finns det fortfarande några platser kvar, mejla medlemsresa01@arsenal.se).
… det finns massor med förluster som hade varit med på listan om bara räknat med de matcher man sett på tv.
… jag borde sovit för länge sen så därför slutar vi för idag!

Cheers!

Alla lag gör dåliga matcher. Arsenal gjorde det idag på Carrow Road.

Men skillnaden mellan bra och dåliga lag är att de bra lagen vinner matcherna när de spelar dåligt.

Det gjorde inte Arsenal idag.

Det spelar ingen roll hur dåligt du spelar - ska du vara med och slåss om ett ligaguld så ska du slå årets upplaga av Norwich.

Så enkelt är det.

Det gjorde vi inte ikväll och det som tidigare känts som en bra ligastart är nu helt plötsligt något annat.

12 poäng på åtta matcher (vi hade tio poäng på de åtta första ifjol) är inte bra. Vi är redan tio poäng efter Chelsea och på en nionde plats i ligan.

Insatsen som Wengers grabbar gjorde idag var under all kritik på nästan alla håll och kanter. Ingen var bra. Vi skapade inte ett smack knappt på 90 minuter och det såg ut som man tankat motorerna med bromsolja.

Jag fattar inte varför han inte oftare gör byten för att väcka laget.

Ingen hade väl gnällt om han bytt in Oxen direkt efter paus.
Jag tror inte att det hade blivit några större protester om han kastat in Jack Wilshere sista kvarten.

Istället kommer Serge Gnabry in. Det är klart att den spännande tysken ska få speltid - men inte när vi jagar kvittering på bortaplan mot Norwich.

Och är det inte dags att Wenger sätter upp en lapp på kontoret med texten "jag ska köpa en toppmålvakt i nästa transferfönster".

Det är klart som fasen att det förr eller senare kostar poäng när man måste spela med tredjekeepern vecka ut och vecka in.

Vito Mannone kostade oss poängen mot Chelsea och han gjorde det idag också.

Det är ingen annan än hans fel att Norwich och Grant Holt tillåts göra det där målet som sedan blir matchavgörande.
Fabanski är bara att göra sig av med direkt - och sedan plocka in ett rutinerat namn som få Szczesny att förstå att han inte är given etta och tar ner honom på jorden.

Nej - det är bara att bryta ihop och komma igen. Efter två veckor av landslagsfotboll får man det här när det väl börjar igen.

På onsdag kommer Schalke 04 till London.

De var i farten rejält idag när de slog ärkerivalen Dortmund med 2-1 på Vestfahlenstadion. Det verkar ha varit en match som kokade över (har inte sett den), men den tyska polisen arresterade 200 fans och det ska ha varit ordentligt stökigt inne och utanför stadion.

Cheers!

Hur börjar man egentligen en blogg?
Hej och välkomna, eller?
Det här var ett tag sedan. Det ska erkännas. En gång i tiden hade jag en fotbollsblogg på VLT (Vestmanlands Läns Tidning). Den startades i början av 2008 och tanken var att jag skulle ta med fotbollsentusiasterna bakom kulisserna, få med de där historierna och händelserna som inte platsade i tidningen.
Det är på något sätt så jag vill att en blogg ska fungera och det är sådana bloggar jag själv läser. De som bjuder på snacket bakom, om triviala saker som egentligen är helt ointressanta och vad de olika karaktärerna man bygger upp gör.
När man jobbar på en tidning är det så klart ens arbetskamrater. Det är de direkta kollegorna på sportredaktionen, nattredigerarna och fotograferna. Är man riktigt fyndig så ser man till att ge dem egna namn. De jag ofta jobbade med i på VLT döptes till den Myndige, Hoa-hoa och så vidare.

Det är så jag kommer att försöka att jobba med detta projekt också. Mycket kommer handla om mitt jobb i supporterklubben, om mina resor, mina historier från förr, rankningar och listor, mitt samlande av fotbollsarenor och annat kul.
Det kommer inte att bli så mycket raljerande om spelsystem, tänkbara nyförvärv och sådana saker. Det överlåter jag med varm hand till andra. Men jag hoppas att ni ska hänga med här och bidra med era synpunkter, era stories och era åsikter.

Första besöket på Highbury 1989. Matchprogrammet kostade 30 pence.

Och som rubriken säger har allt en början. Här på bilden syns min start.
Året är 1989.
Det är april och platsen är Highbury. En 11-årig kille från Filipstad i Värmland tar ett par nervösa steg fram till matchprogramsförsäljaren utanför East Stand och köper ett exemplar. Kvinnan i den gråa blottarrocken är min mor. Jag tror inte hon skulle dra på sig den där idag om hon inte fick schyst betalt, men det är en annan story. Den var säkert modern då. Jag vettefan om mina kläder ens va det då, men det är verkligen en helt annan story.

Min kärlek för Arsenal började när vi i Filipstad spelade Kvartersfotboll på lågstadiet och jag lottades att spela för just Arsenal.
Tröjorna var röda med vita ärmar och stort på bröstet gick att läsa ”Mjölk är livet”. På gamla anteckningsblock som jag hittat på vinden hade jag redan då kladdat ”Arsenal”, ”Highbury” och ritat kanoner.

Jag minns den här lördagen mycket väl och det var då min stora dröm gick i uppfyllelse. Jag fick se Arsenal spela fotboll och ni som är lite yngre ska veta att det var en helt annan värld då. Oftast fick man vänta till måndagen innan man fick reda på hur lördagsmatchen gick. Det gick ytterligare en vecka innan man fick reda på hur George Graham hade ställt upp sitt lag och vilka som hade varit bra. För det var då fotbollsblaskorna Shoot och Match kom till den lokala kiosken. En och annan gång om året dök The Gunners upp i Tipsextra.
Det var allt.
Ni kan ju föreställa er i vilket mood man var när man gick in på World of Arsenal Sport på Finsbury Park första gången och fick syn på alla souvenirer som de sålde. Bara att rycka tag i den där katalogen som man fick vid entrén var bättre än julafton. Jag hade liksom aldrig sett något liknande innan. Jag fick en matchtröja – och den har jag stolt kvar i garderoben. Och varje gång jag ser den påminns jag om hur snygg den är.
Vi har aldrig gjort en snyggare tröja!

Inne på Highbury var det en fantastisk stämning. Newcastle hade en bra klack på halva Clock End och det var ståplats på hela North Bank. Jag minns knappt ett smack av själva matchen mer än att vi vann med 1-0 efter ett nickmål.
Tror att det var Brian marwood som nätade, men jag är långt ifrån säker.
Däremot minns jag tydligt när speakern i paus meddelade att en stor läktarkatastrof hade ägt rum på Hillsborough i Sheffield där Liverpool och Nottingham Forest spelade FA-cupsemifinal. Det pratades om att supportrar hade dött och det blev snudd på en kuslig känsla inne på Highbury. Folk tittade på varandra och undrade vad som hade hänt.
Det blev verkligen knäpptyst och nästan obehagligt.

Ett par veckor senare gick Arsenal och Liverpool och en direkt avgörande match mot vilka som skulle vinna ligan. Ni vet alla hur det gick. I den kanske mest dramatiska matchen som någonsin spelats i den engelska fotbollen avgjorde Michael Thomas i den 91 minuten och The Gunners vann ligan på fler gjorda mål. Båda lagen fick ihop 76 poäng och hade båda +37 i målskillnad, men Arsenal hade nätat 73 gånger – Liverpool bara 65. Det avgjorde. Och jag firade min första stora framgång som Arsenalsupporter. Det har blivit många fler – men det tar vi en annan gång!

Cheers och välkomna!
Nu kör vi!