En högljudd eftermiddag i Sunderland

Ingen rast ingen ro. Vi firade segern mot Pool med ett bar kalla, och en sambuca som sig bör, men någon sovmorgon blev det inte.
09.00 ringde väckarklockan. Dusch, frulle, packa golfen och ställa in gps:en på Stadium of Light. Bosse har knorrat lite över att vi ska behöva åka dit då han redan varit där men ett Tyne Wear-derby vill man inte gärna missa om man har chansen.
Nu var det inte helenkelt att fixa biljetter.
Sunderland krävde att man skulle vara medlem och dessutom ha köpt biljetter av dem innan för att få handla – så det var kört.
Resebolagen skulle ha 2000:- och det betalar inte jag.
Men en god vän är mycket bra polare med Sebastian Larssons bror så jag frågade honom.
Och det var inga problem.
Bissen löste två plåtar. Han hade enligt uppgift polare på besök över påsken, men de behövde en loge så vi kunde få två biljetter.

Vi hade tänkt se någon dammatch i Durham på vägen upp, men jag förordade ett besök på en designer outlet istället så vi strök Durham mot Millwall och åkte direkt till Stadium of Light.
Det var snudd på overkligt att se solen.
Jag tror att det var första gången den här påskhelgen.
Dessutom snuddade termometern på 17 grader!
Det var en spänd förväntan i Sunderland. De hade fyra raka derbysegrar och drömde om en femte och lite andrum i jakten på nytt kontrakt.
Gatorna runt arenan badade i rött och vitt och det kändes i luften att det var derby.
Jag fick info att biljetterna inte fanns på arenan förrän 80 minuter före kick off. För då kom spelarbussen och Seb skulle själv lämna dem i receptionen.
Det kändes lite småkonstigt när jag gled upp till de kostymklädda vakterna vid spelaringången och undrade om mina biljetter som Larsson hade lämnat in fanns på plats.
Men det gjorde de och vi kunde börja ladda för en fin Premier League-eftermiddag.

Det var inte förrän vi skulle in på arenan som jag såg de första Newcastlefansen som bakom galler och poliser gick sista biten till arenan.
Man kan säga att det var rätt så ansträngd stämning från båda håll där utanför West Stand.
Vi hade superplaser. På rad åtta bakom hemmalagets avbytarbås.
Där kunde vi plocka in skönsången – främst från Sunderlandfansen och ljudnivån var imponerande stundtals.
Newcastle var lika bleka på läktaren som på planen och det var bara första minuter och när Adam Johnson värmde upp och de kunde dra av sina pedofilsånger som det blev tryck.
Arenan fullständigt exploderade när Defoe fick drömträff precis före paus.
Sunderlandfansen sjöng även större delen av pausvilan.
Så mycket betydde det där målet.
De visade också klart och tydligt vad de tyckte om Jack Colback som lämnade Sunderland för spel i Newcastle. Han buades ut varje gång han hade bollen och vid inkasten på hans kant var det lite smårörigt på läktarna.

Newcastle ryckte visserligen upp sig efter paus, men de hade inte mycket att säga till om den nyvattnade gräsmattan.
1-0 stod sig och Sunderland kunde fira femte raka derbysegern.
Larsson gjorde en fin match på Dick Advocaats centrala mittfält och kunde sträcka näven i luften efteråt.
Eftersom vi suttit 90 minuter i skuggan var det skönt att komma ut i värmen efter matchen. Jag hade räknat med att vi skulle få sitta länge i bilkö men det verkade som att de flesta som var på matchen tog sig dit på annat sätt så det gick snabbt och smidigt att ta sig ut på A19 för vidare färd söderut.
Nu har vi hamnat i ett bäcksvart Sheffield efter en drygt 20 mil lång resa.
Det är inte mycket att skriva hem om.
Men det är ett bra ställe att övernatta på för måndagens aktiviteter.
Först Mansfield mot Shrewsbury.
Sedan Chesterfield-Crewe Alexandra.
Sist en pint och Palace mot City på teve.
Football day!

Om vi ses – säg till!