2013 i ett nötskal

Jag vet inte var min julledighet tog vägen, men tiden som skulle spenderas med att grotta ned mig i Arsenalåret som gått och sedan blogga gick istället åt till...ja, jag vet inte riktigt.

Men nu har vi sagt hej då till 2013 och kliver in i 2014 som ligaledare. Jaja, det är långt kvar på säsongen osv osv men jag erkänner villigt att jag aldrig trodde att vi skulle vara i topp efter halva säsongen. Mitt mål sedan starten av säsongen har varit "med i toppen" när vi rullar in i januari och det måste man väl ändå säga att vi klarat av.

Jag tycker det är knepigt att sammanfatta 2013 då man får titta på två halva säsonger istället för en hel, men det är svårt att inte se tillbaka på året och konstatera att någonting har hänt i Arsenal under 2013.

Som ni säkert alla har sett redan så har Arsenal spelat in flest poäng under 2013 (trots en ytterst tveksam start på året), 82 poäng är hela fem fler än Chelsea och Man C som är delad tvåa. Nu gäller det bara att fortsätta i samma stil in på 2014 (det började ju bra med vinsten mot Cardiff i går).

Innan vi tittar fram mot 2014 tänkte jag ge er min lista över 2013 års låg- och höjdpunkter:

Årets bottennapp på plats: Bayern München hemma. Så besviken, så arg, så trött och så fruktansvärt genomkyld. Vi glömmer den, helt enkelt.

Årets höjdpunkt på plats (typ): Träningsmatchen mot Man City i Helsingfors. Okej, rent fotbollsmässigt var det kanske inte något speciellt men vi Arsenal Sweden-folk som åkte över hade i alla fall ett äventyr. Kryssningsbåt, dansbandsmusik, resorb-party, hotelläventyr, dyra finska pizzor och mycket annat gjorde det till en minst sagt minnesvärd resa.

Årets party 1: Sommarfesten! Har ni aldrig hängt med på Arsenal Swedens sommarfest på Visingsö tidigare så har jag bara en sak att säga: Gör det! Sällan har jag skrattat så mycket som jag gjorde den helgen. Sällan har jag heller haft så mycket träningsvärk som jag hade dagen efter fotbollsturneringen, som att åldras ca 30 år över en natt. Men det var det värt! Ett utmärkt tillfälle att träffa föreningsfolk från andra delar av landet och inte bara de man hänger med på träffarna.

Årets tomte 1: Alan Sugar. Det satt långt inne men 1-0 i Newcastle betydde säkrad fjärdeplats och lyckan blev inte mindre för att Lord Sugar spred ett twitterrykte om att Newcastle kvitterat - vilket ledde till euforisk lycka och sedan djupaste förtvivlan bland sp*rssupportrarna. (It's one - one at Newcastle blev förövrigt en klassiker under sommarfesten).

Årets bottenresultat: Mot Aston Villa. Det var så mycket som gick fel där. Första matchen på säsongen är det alltid så mycket förväntningar kring, och en förlust då är liksom värre än om den kommer några omgångar senare. Dessutom sättet som vi förlorade på var inte alls kul. Nej. Ett riktigt lågvattenmärke.

Årets party 2: Partyt efter Aston Villa - tro det eller ej. Med stor uppslutning på matchträffen var det många som stannade kvar på O'Learys i Gamla Stan för att dränka sorgerna och det gjorde vi - med stil. Där fick man en riktig påminnelse om varför man tar sig till matchträffarna gång på gång. En riktig höjdpunkt!

Årets match: Det är inte det lättaste att välja årets match (och kanske har jag glömt något) men den matchen som står ut starkast för mig från 2013 är den mot Napoli hemma. Så fruktansvärt överlägsna som vi var i första halvlek har jag inte sett oss på flera år. Det var ren klass. Andra halvlek var en uppvisning i hur man kontrollerar en match och spelar på ett resultat. Fullkomligt strålande. Blir fortfarande varm inombords bara jag tänker på det.

Årets spelare: Ramsey. Det har väl inte undgått någon att Ramsey är min stora favorit, och trots att han sviktat lite nu i december kan jag inte göra något annat än hylla honom. Efter allting han gått igenom har han kämpat, slitit och aldrig aldrig gömt sig bakom ursäkter. Det började redan under våren, men i höstas fullkomligt exploderade han. Jag förväntar mig inte att han ska hålla samma höga klass för resten av sin karriär, men man kan ju hoppas. I alla fall har hans lägstanivå höjt sig rejält och jag ser fram emot att se mer av honom under 2014.

Årets surprise: Mesut Özil! What the fuck, som man brukar säga. "Maybe we'll have a good surprise for you" - flinade Wenger och några timmar senare var det klart. Jag nyper mig fortfarande i armen när jag ser honom kliva ut på planen iförd Arsenaltröja. Vad var det som hände?

Årets tröttaste: Alla journalister som tjatade om "Arsenals lätta matcher" under inledningen av säsongen och hur vi inte kunde utmana om titeln. Matcherna är till för att vinnas. Vi vann dem. Nu leder vi ligan.

Årets leende: Det är svårt att välja mellan Cazorla och Podolski men jag tror ändå tysken drar det längsta stråt. Skadad större delen av hösten men aldrig en sur min. Idel leenden och dessutom verkar han vara en kille med båda fötterna på jorden.

Årets gäng: Alla härliga människor som kommit till träffarna i Stockholm under det här året. Tack för att ni gör jobbet som Ambassadör så himla, himla roligt!

Årets tomte 2: Anthony Taylor. Jag har inte glömt bort matchen mot Aston Villa. Katastrof.

Årets mål: Här håller jag med min fellow bloggare Sebastian och måste säga att Jack Wilsheres mål mot Norwich var outstanding. Det här är det som kallas fotbollsporr. Kolla målet här, man kan inte få nog.

Årets flopp: Sanogo. Jag vet - han är ung och oprövad och ett framtidsnamn men man kan inte säga att han är en bra värvning när han varit skadad sedan han i princip dök upp i London. Det lilla jag hann se av honom imponerade inte. Jag hoppas dock att han inte fortsätter vara en flopp utan kan bli något när han är hel igen.

Årets terrier: Flamini! Som folk skrattade åt den värvningen när han kom tillbaka - helt gratis. Man kan ha synpunkter på hur han lämnade klubben, absolut, men man kan inte säga att han inte varit guld värd att få tillbaka. Precis vad vi behövde!

Årets thank fuck: Många var det som skrek att Arsene skulle värva Fellaini (jag tyckte själv det lät som en bra idé) men han valde istället att gå till Man U. Och tack gode gud för det! Där har han varit så dålig att Unitedfansen applåderade när han blev utvisad för de visste att det betydde att han var avstängd följande match. Vi fick istället Özil och Flamini. Känns ganska okej nu, va?

Årets skämt: Tottenham. Alltid.

Okej, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med det här, men jag ska inte bli för långrandig. Där har ni i alla fall mitt 2013 i ett nötskal. Håller ni med? Inte? Ge mig era höjdpunkter och lågvattenmärken i kommentarerna!

Snart blir det att blicka framåt till 2014 istället.