Medlemmar: 8295 st.
Visa menyn

Foto: Arsenal

Målskyttarna med pokalen på Wembley 1998.

Anelka och Overmars säkrade andra dubbeln

tis 23 maj 2017 kl 11:08

Efter omspel och straffdraman så var det inget snack. Ligan var redan säkrad. Segern mot Newcastle i FA-cupen innebar att klubbens andra dubbel var säkrad.

Arsenal v Newcastle 2-0

Datum: 16 maj 1998
Arena: Wembley Stadium, London
Mål: 1-0 (23) Marc Overmars, 2-0 (69) Nicholas Anelka
Domare: Paul Durkin
Publik: 79 183

Arsenals lag:
David Seaman
Lee Dixon
Martin Keown
Tony Adams
Nigel Winterburn
Ray Parlour
Patrick Vieira
Emmanuel Petit
Marc Overmars
Nicholas Anelka
Cristopher Wreh (62)

Avbytare:
Alex Manninger
Steve Bould
David Platt (62)
Gilles Grimandi
Ian Wright

Motståndet var klart överkomligt, men Arsenals väg till FA-cupfinalen 1998 var snårig och inte alls så spikrak som den kanske borde ha varit. Det började redan efter nyår när Port Vale tvingade fram ett omspel efter 0-0 på Highbury. I Stoke fixade hemmalaget igen fram 0-0 efter 90 minuter. Och trots att Dennis Bergkamp sköt Arsenal till ledning i förlängningen så blev det straffar när Vale kvitterade.
Många hade nog redan skrivit ner ett tidigt uttåg när Lee Dixon, brände första Arsenalstraffen, men så blev det inte. För Parlour, Bergkamp, Boa Morte och Hughes satte sina.
Och gick vidare.

I den fjärde rundan kunde Arsenal slå ut Middlesbrough med 2-1 på bortaplan. Det var enda omgången där Gunners direkt gick vidare. För i den femte omgången blev det på nytt omspel. Crystal Palace fixade 0-0 på Highbury, men Arsenal vann på Selhurst Park efter att Eagles fått en tidig utvisning.
När vi hade nått den sjätte omgången var det dags för nytt drama.
West Ham klarade 1-1 i norra London.
Omspel väntade i östra delarna av stan.
Där åkte Bergkamp ut och matchen gick till straffar. David Seaman var skadad - men Alex Manninger hade inga problem med att ta på sig hjälterollen på Upton Park. Efter sex straffrundor kunde Arsenal vinna med 4-3.
Semifinalplatsen var klar.

På Villa Park väntade Wolverhampton i semifinalen. Liberianen Chris Wreh skulle visa sig bli hjälte med sitt mål i den tolfte minuten. Arsenal var bra i första, men Wolves kom tillbaka i andra. Dock kunde Gunners reda ut matchen och gå till final.
En final som jag själv såg på plats på Wembley.

Det var Medelhavsvärme i London den här lördagen. Vi hade köpt biljetter av ett resebolag som skulle levereras till vårt hotell. Flygen var svindyra - men laddningen för Wembley var total.
Vagn efter vagn dundrade in på Wembleys tunnelbanestation och stämningen var magisk. Ett par veckor innan hade Tony Adams rundat av fyrverkeriet hemma mot Everton och det var nog senaste gången jag grät på riktigt. Ligaguldet var vårt – nu skulle cupguldet också styras till norra London så att dubbeln kunde präntas in i historieböckerna.

Vi laddade på trottoaren bredvid nån off license på Empire Way. Folk dansade och sjöng och alla drömde om ännu en triumf.
Men det fanns orosmoln när den ena lagern efter den andra rann ner.
Både Bergkamp och Wright var skadade. Den sistnämnde kunde visserligen ta en plats på bänken, men anfallsmässigt var vi skakiga.
Wenger spelade Anelka och Wreh.
Det kändes tunt.
Men i slutändan skulle det visa sig räcka alldeles utmärkt.

Alan Shearer sköt stolpe ut och vi höll på att svimma av rädsla där på rad ett i kurvan bakom David Seamans mål. Men då hade vi redan ledningen och tack vare Marc Overmars ledningsmål i den första halvleken.
Alla stod upp och vi även uppe på stolarna, men det var så illa så att när bollen var på gräset så såg vi den inte.
Gissa om det var obekvämt när Premier Leagues bäste målskytt genom tiderna dammade på i boxen och vi såg f*** all. Det enda vi kunde skymta och höra var typ, boom, boom, och sedan var bollen rensad.
Puh.
Sen joggade Anelka in 2-0 mitt framför näsan på Newcastlefansen och var det bara att gå all in.
Cupen var vår och jag minns egentligen bara två saker från arenafesten.
Det första var när Patrick Vieira tog pokalen över reklamskyltarna och gick fram mot oss. När han var en meter från oss lyfte han den och det kändes som att vi firade med honom.
Det andra är från några minuter senare när Katarina & The Waves superhit Walking on Sunshine drogs på i högtalarna. 50 000 gooners satte allt på rött och det var galet tryck inne på Wembley.
Jag tror inte att jag nånsin får uppleva bättre.

Det var så jäkla varmt att vi åkte till hotellet och duschade efter matchen innan vi drog till Islington och festade loss.
Arsenalfans brände bilar och polisen hade fullt sjå med allt.
Vi hamnade först på Gaslight på Finsbury Park där ett par hundra kravallutrustade poliser gick banans efter en stund och pressade ut alla för att stänga stället.
Jag och Jonte, på den tiden ganska orutinerade, hamnade på fel sida avspärrningarna norrut på Seven Sisters Road.
Det var tack och gonatt.
Ett par hundra av oss hade till slut inget val än att dra in på ett av de sunkiga hotellen där bredvid parken.
Ägaren bara skadade på skallen när vi beställde sönder baren medan segersångerna avlöste varann.
Klockan gick och när spriten var slut blev vi utslängda – med stolar och hela köret. Efter en stunds sjungande mitt i gatan kom vi på att det kanske var dags att dra hem.
Men tunnelbanan hade slutat gå.
Och att åka buss var inte att tänka på.
En taxi var bara att glömma.
Ni kan ni ju själva gissa hur det slutade …
Jag och Jonte gick från Finsbury Park till Bayswater. Ni som inte är välbekanta med London kan kolla här så förstår ni.
Klockan var ljust och lite till när vi kom till hotellet.
En dag som den här gjorde det inte det minsta.
Jag skulle gå den sträckan varenda dag för att få uppleva samma känsla igen.

Här kan ni se highlights från finalen

Här är de tidigare delarna: