Lehmann räddade Arsenal i Cardiff

fre 26 maj 2017 kl 14:39

Säsongen 2004-05 kan betecknas som början till slutet för Unbeaten-generationen i Arsenal. FA-cupen blev, precis som 2003, det som i någon mån räddade säsongen.

Arsenal v Manchester United 0-0, 5-4 efter straffar

Datum: 21 maj 2005
Arena: Millennium Stadium, Cardiff
Domare: Rob Styles
Publik: 71 876

Arsenals lag:
Lehmann
Lauren
Toure
Senderos
Cole
Fabregas (86)
Gilberto Silva
Vieira
Pires (105)
Reyes
Bergkamp (65)

Avbytare:
Almunia
Campbell
Ljungberg (65)
Edu (105)
Van Persie (86)

Manager:
Arsene Wenger

Det var ett mentalt skadeskjutet Arsenal som gick in i FA-cupen 2005. Självförtroendet som hade byggts upp under sviten av matcher utan förlust var naggat i kanten efter en svit usla resultat under senhösten. Det var en anledning till att det var det tacksamt att lottningen till de inledande rundorna av cupen den här säsongen var gynnsam.

Arsenal inledde hemma på Highbury mot ett Tony Pulis-lett Stoke, då i Championship. Det kanske var en föraning om vad som komma skulle några år senare, för ett hårt kämpande Stoke fick Arsenal i gungning i första halvlek och tog också ledningen. I andra halvlek lade Arsenalspelarna i en högre växel och avgjorde matchen genom Reyes och van Persie.

I fjärde omgången avfärdades Championshiplaget Wolves tämligen enkelt med 2-0, men när ytterligare ett lag från den divisionen, Sheffield United, väntade i den femte blev det svårare. Arsenal såg ut att vinna på Highbury med 1-0, men i den 90:e minuten fick The Blades straff. Den utnyttjades väl och det blev omspel på Bramall Lane. Där slutade matchen mållöst och gick således till straffar. Arsenals straffskyttar Lauren, Vieira, Ljungberg och Cole gjorde alla vad de skulle, medan hemmalagets två sista räddades av Manuel Almunia och Arsenal gick vidare.

I kvartsfinalen väntade Bolton på Reebok Stadium, en motståndare som Arsenal inte hade särskilt lätt för - särskilt inte på bortaplan. Arsenal fick hål på hemmalaget omgående sedan Ljungberg lyft in 1-0 över Jääskeläinen i den tredje minuten. När dessutom El Hadji Diouf blev utvisad efter någon form av dispyt med Jens Lehmann redan i den nionde minuten kunde Arsenal i slutändan vinna ganska enkelt.

Semifinalen spelades på Millennium Stadium i Cardiff och den matchen kan betecknas som något av Robin van Persies genombrott i Arsenal, efter en vår med begränsat med speltid efter en onödig utvisning i ligamatchen mot Southampton. Holländaren gjorde två mål för att stänga matchen i slutet, och dessförinnan hade Pires gjort 1-0 i den första halvleken.

I finalen väntade Manchester United, och det var två lag som ville “rädda” säsongen. Arsenal hade slutat tvåa i ligan bakom Chelsea och United snäppet under Arsenal. Matchen kan sägas vara slutpunkten för några av de mest explosiva åren i förhållandet mellan de två klubbarna, då det symboliskt nog var sista gången kaptenerna Patrick Vieira och Roy Keane möttes i match klubbarna emellan.

Det blev knappast en final som har gått till historien för dess skönspel. United hade initiativet under större delen av matchen och för Arsenals del handlade det nästan bara om försvarsspel. De flesta var överens om att United var det bättre laget, och att Arsenal enda chans att vinna var genom att ta matchen till straffar. Noterbart från förlängningen var att Reyes blev utvisad med minuten kvar att spela, och därmed blev den andre personen någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal.

Jag såg matchen i den klassiska källaren på O’Learys Götgatan i Stockholm och när straffläggningen började var det fullproppat med Gooners därnere. Det var trångt och svettigt - och mycket nervöst.

Van Nistelrooy inledde med att sätta sin straff, varpå Lauren kvitterade för Arsenal. Därefter valde Lehmann rätt hörn på Scholes straff och räddade. Sedan gjorde Ljungberg, Ronaldo, van Persie, Rooney, Cole och Keane mål på sina - jag vågade bara titta när Unitedspelarna sköt sina - för annars var jag säker på att Arsenal skulle missa. Patrick Vieira fick nu chansen att avgöra matchen. Den här gången beslöt jag mig för att titta, men det upptäckte Jocke Lander som stod bredvid mig och han var väldigt tydlig med att jag skulle titta bort igen för att inte jinxa Vieiras straff. Så jag vände bort blicken från tv:n.

Det var uppenbarligen rätt beslut, för Vieira lyfte in bollen i mål med vad som kom att bli hans sista spark för klubben och sprang sedan bort och firade tillsammans med Lehmann, innan övriga spelare kastade sig över dem i en vilt jublande hög - samtidigt som Ronaldo grät bittra tårar.

Jag kan inte riktigt turerna runt vad som har gjort att Slussen nedanför Götgatan nu renoveras, men jag kan med stor säkerhet säga att vårt firande i källaren knappast var till trafikkarusellens fördel. Stolar och öl flög i luften och folk var överallt och ingenstans och i Uppsala satt seismologen Reynir Bödvarsson och undrade varför det var jordbävning i en ytterst avgränsad del av Södermalm - det är för sådana ögonblick man är supporter.

Patrick Vieira fick till sist lyfta FA-cuptrofén och Arsenals tionde titel var bärgad.

Se hela matchen här
Se straffarna här