Blogg

Denna vecka har min son spelat fem matcher, gjort ett mål och träffat någon av målstolparna hela fyra gånger. Lika glad och stolt jag har varit, och ständigt är, över hans glidtacklingar, hans fina passningar och hans, tämligen, välriktade skott, lika mycket har jag unnat honom att få göra något ynka mål till av alla de chanser han har skaffat sig under matcherna.

När jag växte upp var jag kanske aldrig den lilla småstans allra tuffaste snubbe. Jag var förvisso metal, körde fräck Puch Dakota och hade en högst påtagligt ”farlig” outfit i form av höga sneakers, Levis 510:or och jeansjacka med läskiga tygmärken på. Jag hade långt hår, hänge i form av ett sågblad i ena örat och obskyra tischor med musikalisk läskighet som tema.

Ojojoj. Nu är jag, efter att ha firat påsk i England, åter i Sverige, i arbetslivet och i det närvarande föräldraskapet. Jag är fortfarande lätt omtöcknad av alla intryck, av det ackumulerade sömnunderskottet och av det tämligen ymniga intaget av brittisk mat och dryck. Man är ju, som det heter, inte tjugo längre. Men även om jag lämnat England för denna gång, rullar den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenals jakt på The Wenger Double i synnerhet, vidare.

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.