Davidsson & Mannen

Igår tog vi emot fotbollslaget SSC Napoli från den italienska Serie A. Och Napoli är lite europeiska toppfotbollens motsvarighet till Aston Villa för ett par år sedan. För trots att de (Napoli) blivit naggade i kanten av PSG:s inköpsbulimi, men utifrån det också är ovant ekonomipotenta, så är de liksom det där spännande laget som alla gillar att ha som högst temporärt andralag.

Alla gillar en utmanare, alla gillar en uppstickare och Napoli gillas liksom därför av precis alla. Som Aston Villa innan martin O’Neill helt hade blåst luften ur slottet och de sjönk som en sten i tabellen och som en trasig räkenskapsbok i golvet. Napoli hade handlat på sig friskt med spelare, hade en ny och spännande (okej, kanske inte) manager och de skulle verkligen utmana det Arsenal som på förhand tippades få det svårt i denna dödens grupp.

Du har som läsare för vana att läsa vad jag tycker om saker och ting. Mina betyg, mina kommentarer och min syn på livet som Arsenal, på laget och på de respektive spelarnas insatser under respektive tillställningar. Arma satar… Det kan inte var lätt att vara du, inte lätt att vara ni, på samma sätt som det i många lägen f-n i mig inte är lätt att vara jag.

När Arsenal, laget i våra hjärtan inte riktigt beter sig som vi önskar, inte når de resultat de/vi borde nå och då laget inte skänker oss den välsignelse vi behöver. Idag är inte en sådan dag. Idag har bloggen fått finfrämmande i form av mina resekamrater och tillika lekkamrater West Ham-Johan (WHJ) och Manu(td)-Mats (MUM), vilka kommer att ge oss kvällens The Headmaster Ritual. Vi kan väl alla enas i att deras ögon inte alltid ser det som dina gör, så håll en välsignande hand över deras eventuella misstag och tänk dig att det är vi, och inte de, som leder ligan, som spelat åtta raka bortamatcher i ligan utan förlust och inte deras lag som är så fantastiskt vackra, underbara och världsbäst som Arsenal är.

Det är alltid något speciellt när vi skall möta Stoke, och det inte i ett positivt hänseende. Personligen så gillar jag den fysiska aspekten av, framför allt, engelsk fotboll, men killarna från Stoke-On-Trent har alltid haft en fallenhet för att överge hårdheten för det rena övervåldet.

Just nu, när hösten kommer kravlandes över våra arma själar, lägger mörkret som en tung brun filt med uppfransade kanter över oss och sederar oss till knapp halvfart, är det för somliga inte lätt att vare sig hålla energinivå uppe eller sitta uppe sent om kvällarna. Vi låter frugan tända några doftljus, tar något värmande i muggen och kryper upp i TV-soffan för en stunds samvaro med högst passiva förtecken. Vi härdar ut, går i semiide och försöker göra så bra som möjligt av situationen.

Eller så följer man fotbollslaget Arsenal och får då en massa tisdagar och onsdagar där finfotbollens strålkastarljus lyser upp mörkret med en stunds glimrande och glittrande idrottslig mingling till tonerna av den numera famösa mästartutiluren-låten. Ni vet den där trudelutten som folk lämnar Middlesex och flyttar till nepotismens Madrid för att få höra. Den lyssnar vi till, tar oss en busgrogg och kör ned handen i bunken med ostbågar. På en onsdag. Som igår. Och håller oss, det konstanta höstmörkret till trots, vakna och underhållna.