The Headmasters Ritual: Livet är en fest

Igår tog vi emot fotbollslaget SSC Napoli från den italienska Serie A. Och Napoli är lite europeiska toppfotbollens motsvarighet till Aston Villa för ett par år sedan. För trots att de (Napoli) blivit naggade i kanten av PSG:s inköpsbulimi, men utifrån det också är ovant ekonomipotenta, så är de liksom det där spännande laget som alla gillar att ha som högst temporärt andralag.

Alla gillar en utmanare, alla gillar en uppstickare och Napoli gillas liksom därför av precis alla. Som Aston Villa innan martin O’Neill helt hade blåst luften ur slottet och de sjönk som en sten i tabellen och som en trasig räkenskapsbok i golvet. Napoli hade handlat på sig friskt med spelare, hade en ny och spännande (okej, kanske inte) manager och de skulle verkligen utmana det Arsenal som på förhand tippades få det svårt i denna dödens grupp.

Och när man möter ett sådant där poplag som Napoli, med all respekt, ändå är att betrakta, så är det så enormt roligt, ja smått festligt, att få bevisa att allt nytt inte är bra bara för att det är nytt. Att utmaningen och uppstickandet förvisso är kul men per automatik inte är bra, utan att ett lag som Arsenal kunde stå för det enorma spridandet av glädje och estetisk skönhet. För så var det. Arsenal bjöd igår på en riktig fotbollsfest. Vi firade Wengers 17-årsdag på ett såväl sprakande estetiskt som fotbollsideologiskt perfekt sätt.

Arsenals första halvlek i går var en av de bästa jag sett på många år. Absolut den bästa sedan flytten till Emirates och den fick mig att tänka på Champions Leaguevåren -06 och på den fantastiska känslan av möjlighet som då uppfyllde en. För Napoli, förvisso utan Higuain, hade inte en gnutta av en chans. Flamini och Arteta ströp precis allt, hela Arsenal jobbade frenetiskt i det kollektivt defensiva arbetet och framåt hade vi sådan fantastisk rörelse och smått poetisk bollbehandling, att neapolitanarna omöjligt kunde följa med. 

Arsenal stängde matchen på 15 smått kliniskt effektiva matchminuter. Sedan fortsatte anfallsvågorna att böja över de kamouflageklädda innan Arsenal drog ned på tempot, knöt ihop det centrala mittfältet för dagen och bara spelade av andra halvlek som taget ur skolboken. Vi vann, vi gjorde det rättvist och vi gjorde det på ett på gränsen till perfekt sätt. Det var fotbollsfest från början till slut. Det var danstävling, hela havet stormar och knorren på grisen.

Det var svarta madam, irländsk julafton och ryska posten på en och samma gång. Och det var hur dj-la gott som helst. Det var mingel med bubbel, finöl från mikrobryggerier och generöst utformad groggbuffé. Och gratis godis till alla barnen. För det var 17-årsfest för alla och envar, tregenerationsperspektiv och knö dig in fast dörren är trång, för här är änna nått på gång. Mina spelarbetyg är som föjler:

Szczesny: 3,5/5. Hade egentligen inte så mycket att jobba med, men det han fick det löste han utan några som helst besvär. De skott han fick de var avlossade utanför boxen, varför han både hade god tid och fri sikt att parerar. Säker i luftspelet på både hörnor och frisparkar och faktiskt väldigt bra i spelet med bollen.

Sagna: 4/5. Bästa matchen som ytterback på mycket, mycket länge. En oerhört bra första halvlek där han, trots fortsatt sunkiga inlägg, ständigt var ett hot mot Napolis vänsterförsvar. Denna följdes upp av en andra halva där han, trots vissa svårigheter när han sattes under press, både var fortsatt hotande i offensiven men också solid i defensiven.

Mertesacker: 3,5/5. Höll ordning framför Szczesny, var stensäker i sitt brytningsspel och väldigt bra med bollen. Som vanligt kompenserade han sin eventuella långsamhet med ett positionsspel som var snudd på perfekt. Verkar vara väldigt fotbollsklok, både utan och med bollen.

Koscielny: 3/5. Även han rensade friskt framför målvakt och hade ett per fina brytningar, främst i andra halvlek. Missade markering vid ett par fasta situationer och kunde ha gjort lite mer av sitt annars ganska fina spel med bollen vid fötterna.

Gibbs: 3,5/5. Väldigt nära en fyra i betyg och var ständigt på rätt plats, brytsäker och med superkoll på spelet. Var mer offensiv i andra halvlek och löste även det väldigt bra. En väldigt trygghetsskapande länk i backlinjen och jag kom på mig med att, även igår, vid flertal tillfällen tänka på tiderna då vi hade Clichy som vänsterback i laget. Och då kan vi se på skillnad i positionsspel för en vänsterback.

Flamini: 4/5. Vår franske grisfestarrangör var fantastisk i går. Käkade upp Hamsik totalt och var precis så jobbig som man bara drömt att en Arsenalspelare skall vara i det defensiva gnetandet. Jag älskade hans glidtacklingar, älskade hans troligtvis ganska påfrestande skavande och älskade hans vilja att styra, ställa och hålla koll på ytan framför backlinjen. En yta Napoli helt misslyckades att erövra, mycket på grund av Flaminis underbara grisande.

Arteta: 3/5. Hade märkbart svårt med passningsspelet i första halvlek. Spelade nästan uteslutande i sidled eller bakåt och drog ned bolltempot något makalöst. Blev sedan bättre när det allmänna tempot drogs ned i andra och det var extra kul att se honom gå runt och vara pissed på allt och alla i andra halvlek. En dansbandskung som fått lite för mycket under västen, härligt. Men var också, även han, en bidragande orsak till att motståndarna aldrig riktigt bet sig fast i sitt anfallsspel.

Özil: 4,5/5. Ojojoj, vilken första halvlek. Sökte mycket yta ute på högerkanten och blev där, i sitt sammanlänkande med Ramsey, Sagna och ibland även Giroud, på tok för bra för motståndet. Grymt trixande med bollen, härliga igenomsågningar och smått magisk i sitt passningsspel. Ett mål och en målgivande passning på 15 minuters förfest, inte helt kasst om du frågar mig. Mattades något i andra halvlek, men då var också hans primäruppgift inte längre högsta prioritet. Stort tack för underhållningen.

Ramsey: 5/5. Fantastiskt bra match igår, från början till bytet med Monreal i 87:e. Assist till 1-0-målet och dessutom en smått på komplett insats från Ramsey som för dagen fick utgå från högerytterpositionen. Löpte enormt och var precis överallt såväl med som utan boll. Vidrigt lysande i sitt defensiva arbete, där han gav både Gibbs och Sagna understöd och otroligt bra med boll i samspelet med medspelarna. Tänk vad ett års fotbollsutveckling kan göra för en kille som spelade högerytter även under förra säsongens inledning, men då med något annat resultat än gårdagens.

Giroud: 4,5/5. Kanske den bästa matchen jag sett honom göra som Arsenalspelare. Vann i princip allt i luften, var lysande både som vidaredistributör och som fastlåsare och gjorde Szczesnys utsparkar nästan 100%-ig rättvisa. Var föredömlig i sitt presspel vilket inte gav Napoli en sekund för mycket i deras uppspelsförsök, men var framför allt fantastisk i sitt spel med bollen. Grym skarv/andraassist till Özils 1-0-mål, gjorde själv 2-0-ditot och stod där, paradoxalt nog, även för andraassisten till sitt egna mål. Sökte ofta lediga ytor, var i ständig rörelse och gjorde sig hela tiden användbar för laget och medspelarna.

Rosicky: 2,5/5. Spelade 63 minuter, innan han blev avlöst av Wilshere, och bjöd oss på en klassisk Rosickyinsats minus den annars så fina bollbehandlingen. För han tacklade offensivt, han löpte och drog isär motståndarna, bland annat vid Özils mål, och han dikterade bolltempot föredömligt. Men där Arteta behandlade sin ringrostighet med att spela safe, där passade Rosicky lite hej villt och hade ett antal felpass på sitt samvete. Men skönt att han var tillbaka och skönt att ha honom tillgänglig. Även om gårdagens insats gick till historien som någon av hans bästa.

Wenger: 4,5/5. Firade sin 17-årsdag som manager för Arsenal genom att dels ställa ett oerhört välbalanserat lag på banan. Dels ha sett det vi andra inte såg, att Ramsey faktiskt kunde vara smått lysande som högerytter och att alla dessa bollälskare faktiskt kunde ge ifrån sig sin käresta (bollen) till medspelare i ett sådant tempo som vi saknat i så många år. År av slaknande bollrullande i sidled och år av upprivande possessionsspel utan resultat, var igår någonting helt annat. Det var fyrverkeri och smällare, konfetti och gnistregn och det var, vad jag antar, en fotbollsmatch precis i Wengers smak.

Så fest kunde det ha blivit och fest blev det. Matchens första halva var sådan underhållning att inga fräckt utmanande och uppstickande andralag i världen hade kunnat matcha oss och det spel vi presterade. Det kan fortfarande gå åt skogen, vi kan fortfarande falla igenom och alla bra spelare kan, såklart, fortfarande bli skadade samtidigt. Men idag njuter vi. Idag suger vi på den fotbollskaramell vi fick oss till livs under gårdagens skattjakt utlagd ut med finfotbollens korridorer. Vad gott den smakar. Mmm, tack Arsenal.