In bed with Mike Dean

Då är det så äntligen fredag och som sig bör så kommer därefter en lördag. Denna lördag är inte som en vanlig lördag, som redan vid morgonkaffet präglas av den där molande magtraktsrotationen som stångar, stökar  och bökar med lusten, längtan och nedräkningen till klockan blir 16.00, svensk tid. Tiden då man äntligen får se Arsenal spelar fotboll igen.

Denna helg får vi hålla till godo med en lördag där Norwich möter Villa, foolsen tar emot Southampton och Fulham åker hela vägen bort till Stamford Bridge för att spela boll. Vi arsenalister får vänta till på söndag för att få vår högtidsstund. Och då brakar det loss med hemmamötet med Stoke City FC, ledda av manutd-legenden mark Hughes, vilket sedan följs upp av antingen Manchesterderbyt eller Steven Caulkers återupprättelse på sin forna arbetsgivare. Det skulle kunna bli en riktigt trevlig söndag, men det kan också bli alla magsårs moder.

För jag vet att man endast skall fokusera på sig själv, sin egen uppgift och det egna ansvaret. Att ingen energi skall läggas på yttre omständigheter som du ändå inte kan påverka och att allt fokus skall läggas på det du själv kan påverka. Men om man inte kan påverka något då? Om ens huvudsakliga uppgift är att dricka lagom mycket öl, lägga in lagom många snusar och hålla övriga familjemedlemmar på lagom glatt humör? Om det är allt man själv har att påverka, hur skall man då förhålla sig till de yttre omständigheterna, om den mest iögonfallande av yttre omständigheter går under benämningen Mike Dean?

Denne Mike Dean, som genom åren verkar ha gjort Arsenals förluster till sin livsuppgift? Han som dömde ödesdigra förluster såsom den i Carling Cupfinalen mot Birmingham våren -11, den vidriga matchen mot Bradford i samma kupp (jaja, den heter numera Capital One Cup, jag vet) i vintras och den lika osköna förlusten i FA-kuppen mot Blackburn några veckor senare. Dean som, i princip, alltid lyckas finna ett rött kort till någon Arsenalspelare, samtidigt som motståndarna tillåts sikta in sig på random benpipa utan den minsta konsekvens i kortleken.

Killen som på de senaste femton dömda matcherna fram till 4-1-segern hemma mot Wigan i våras, endast tillåtit en enda match att sluta i Arsenalvinst (5-2-vinsten mot spurs i februari -12) och med vilken vi endast har 7 % segrar. Dessa 7 % att jämföra med spurs 50 %, shitty och chelskys 63 % och manus 67 % vinster. Så visst f-sen skall vi soffcoacher försöka att lägga fokus på det vi kan påverka, på att hålla ungarna underhållna och frugan i rätt stämning och visst skall vi se på kommande hemmamatch mot Stoke som bara en fotbollsmatch vilken som helst. Men det kommer inte bli lätt. För vi sitter där vi sitter, i knäet på Mike Dean och vi ligger där vi ligger, pyrt och risigt till, och i samme mans högst osköna sällskap.

Utifrån rådande skadesituation, matchen mot marseille i veckan och utifrån motståndet vi står att möta, önskar jag startelvan vara utformad på följande sätt:

Szczesny
Jenkinson – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Flamini – Ramsey – Özil
Wilshere – Walcott – Gnabry

Alternativ: Flera spelare är med största sannolikhet i tämligen akut behov av vila. På vissa platser har vi god täckning för rotation, på de flesta andra saknar vi det helt. Men visst skulle Vermaelen, för att avlasta Flamini, kunna prövas som defensiv mittfältare och ge fransmannen vila och visst skulle Gibbs kunna spela vänsterytter och ge Wilshere samma vila, men jag väljer att utforma min elva som ovan och förklaring följer alldeles strax.

Förklaring: Gibbs har varit tämligen lysande under säsongens inledning, men har ett skade-CV som kan få vem som helst att bli hypokondriker by proxy. Vi har i Monreal ett smått fullgott alternativ, varför han skall få chansen i an backlinje som borde se ut som jag har utformat den, men som säkerligen kommer att innehålla Sagna i stället för Jenkinson. Det blir säkert bra det med, men i min mening skall Sagna rotera på mittbacksplatsen hellre än till höger. Dessutom är Jenkinson sk-tbra. Och lik Dixon.

På mittfältet borde samtliga tre uppsatta spelare kunna medverka och ingen av dem kommer nog spelas i nästa veckas Capital One Cup-möte med West Brom, men med Vermaelen tillgänglig så skulle en Lex Luiz kunna bli aktuell. Det kanske skulle kunna bli bättre än vad man tror, som när minus och minus bli plus? Eller är jag elak här?

Som ni redan vet så är de tre anfallspositionerna de vi har som sämst förspänt när det gäller truppbredd. Walcott gjorde äntligen mål senast, mot marseille, och Wilshere gjorde en oerhört fin andra halvlek. Den sistnämnde borde kanske vilas, men jag ser inte riktigt möjligheten till det. För hans eventuella behov av vila måste stå tillbaka för Girouds överhängande utmattnings- och skaderisk samt för den trupprokad den tvingar fram.

Mot marseille sprang Giroud runt och stångades mot tämligen resliga försvarare, av detta fick han ut precis ingenting och han verkade mot slutet av matchen vara just slut. På söndag möter vi en backlinje som troligtvis består av herrar Cameron (190 cm), Shawcross (191 cm), Huth (191 cm) och Pieters (186 cm), till vilka man också kan lägga mittfältare i form av Walters (183 cm),  Nzonzi (190 cm) och Wilson (188 cm).

Ja, ni förstår själva. Stoke besegrar du inte genom luftspel, där kommer de alltid att förbli oss överlägsna. Stoke besegrar man genom rörelse och spel på fötterna, för där är dessa resar som svagast. Av denna tämligen enkla anledning skulle Giroud, och hans target- och fastlåsningsfunktion, inte komma att göra så värst mycket nytta, varför han istället kan ges möjlighet för rekreation och ersättas av den snabbe Walcott. Vi kommer att tvingas spela ett annat spel, men vi har dels kompetens nog att göra det, men framför allt enormt mycket bättre än våra motståndare i denna gren.

På vänsterkanten ser ni att jag låter Gnabry går från spel i U19 rakt in i startelvan, men jag gör det dels för att jag anser honom vara både bättre och mer talangfull än Ryo Miyaichi (minns ni viasatkommentatorns uttal i onsdags kväll? –världsklass rakt igenom), men också för att han, förvisso som striker/falsk 9:a, var stekhet i U19’s lag mot marseille och i den satte två mål. Vi har inte tid att vänta och Gnabry är inte behov av att göra det. Av dessa anledningar skall han spelas och han tar vänsterytterpositionen och ger Wilshere möjlighet att utgå från rätt kant, varefter Walcott får möjlighet att spela på den position som han själv hävdat är hans rätta.

Många frågor som kan få sina svar och många frågor som riskerar stå obesvarade även efter denna match. Frågan om hur vår nattsömn, i symboliskt sällskap av Englands allra mest Arsenaldiskriminerande domare, kommer att bli är en annan av högst oskön art. Svaret kommer under helgen och vi hoppas att både det och de andra är av positiv art.

COYG

Bilder från Flickr.com: Skitstövel Dean av ”Jhon14Gooner” och match day box office av D&M Himself