Davidsson & Mannen

Jag måste erkänna att jag var lite kluven till denna match. För för mig är ligan allt och ligan skall alltid vara prioriterad. Så med vår lövtunna trupp med rejäl trötthet på många spelare var det lite läge för trupprotation, detta samtidigt som vi måste göra vad vi kan göra för att få slut på denna förbannade titeltorka, varför FA-kuppen skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Och så är det som det alltid är: Match mot foolsen är alltid match mot foolsen. Och då måste bara motståndet besegras.

Äntligen, äntligen är denna helg över. Äntligen är ligaomgång 25 färdigspelad och nedpackad till historiens valv och äntligen har även medföljande måndag betats av. Jag avskyr måndagar efter förlust, jag avskyr lördag kväll efter förlust och jag avskyr att bli så avklädd och synad som jag blir efter förlust. Jag avskyr att det blir så uppenbart hur mycket Arsenal inte bara betyder för mig, utan framför allt hur mycket Arsenals resultat styr mitt humör, min sociala adaptionsförmåga men tyvärr också min syn på världen jag lever i.

På lördag spelar Arsenal den tidiga lördagsmatchen borta mot Liverpool FC och denna match har så många olika infallsvinklar, så många bottnar och så många ramar kring sig. Det är en svår bortamatch mot ett lag som, i Luis Suárez, inte bara har en av ligans absolut bästa spelare, inte bara har en oerhört effektiv offensiv med oändliga variationsmöjligheter utan vill framstå som ett lag på väg uppåt i seriehierarkin.

Jag skulle kunna kalla den här texten för ”konsten att missa en straffspark”, ”konsten att missa öppet mål” eller kanske använda brottningens parterröverläge som bild för ett tillförskansat eller givet överläge. Jag skulle kunna oja, älta och gräva mig djupt ned i en brunslemmig gyttja om enorma tillkortakommanden satta i relation till ett fantastiskt bra utgångsläge. Det skulle jag kunna göra och sedan kunde jag använda vilken referens eller bild som helst, resultatet skulle ändå vara detsamma.