Så här löser vi det centrala mittfältet och problemet med Ramseys skada

I dag borde jag antagligen skriva upp söndagens möte med Crystal Palace, jag borde skriva om en klubb som jag känner riktig värme inför, kanske kring deras synnerligen trevliga hemmaarena eller kring ligans mest högljudda fans vilka hör hemma just på Selhurst Park. Men nu spelas matchen inte i på Whitehorse Lane nere i Croydon och Palace äger, sedan Tony Pulis inträde i klubben, inte längre lika mycket charm. Deras fantaster kommer säkert både trivas och höras där i Clock End-hörnet och matchen kan nog tyvärr komma att bli mer spännande än vad vi önskar, men jag kommer ändå att lägga fokus på annat.

Vi vet ju alla att innevarande säsongs sista transferfönster snart går in i sina sista skälvande timmar och vissa dealar är redan för sent att genomföra. Jag hoppas fortfarande på Draxler plus en bitig mittback, men hoppet falnar för vad minut som går. Så denna känsla av resignation, som jag tycker lagt sig över oss arsenalister, gör att inte heller transfersnack känns som det jag vill jobba med eller kring i dag. Nej, jag vill sätta tänderna i en fråga som varit aktuell tidigare, men som efter matchen mot Southampton i tisdags, nu plötsligt framstår som smått akut att ta tag i och lösa.

Indirekt kommer textens konklusion att ha inverkan på hur jag ser på Palacematchen, för det jag ämnar ta upp för blogginavelsavhandling idag är hur vi nu skall formera det centrala mittfältet. CM-paret Arteta – Flamini torde ha slagit den sista spiken i sin gemensamma kista och nyheten om Ramseys uppslagna skada ställer det forna överskottet mot väggen i form av ett uppenbart underskott. Men vi kan nu, en gång för alla, slå fast att Arteta och Flamini fungerar bra i Arsenal. Var för sig. Men absolut inte tillsammans. Det utformningsalternativet kan vi lägga till historien som en av det sämsta sedan slowmotionkombon Gilberto – Denilson oroade oss för ett antal år sedan.

Men hur skall vi då göra, nu när Ramsey är borta? Vi vet ännu inte hur länge och om de fyra till sex veckorna som dök upp då är burna av sanningen eller bara grundlösa spekulationer. Men tills motsatsen är bevisad får vi gå på de uppgifterna och när Flamini tog laguttagningsfrågan i egna händer och omöjliggjorde Arteta – Flamini som centralt mittfältsnav i kanske upp till fyra matcher, är frågetecknen kring hur det centrala mittfältet, än mer påträngande. Jag har valt att dela upp våra centrala mittfältare i två kategorier, den mer defensivt inriktade och den mer box-to-box-präglade, där Flamini kan symbolisera den förstnämnda och exempelvis Ramsey den sistnämnda. Min konklusion är lika logisk som banal och går under rubriken ”två minus blir inte plus”.

En är skadad, en är avstängd och en behöver således nytt sällskap. Artwork: D&M

Defensivt präglade mittfältare: Flamini, Arteta men också Vermaelen. De två förstnämnda är självklara medan den senare är något av ett vilt kort. Vermaelen är inte helt olik chelskys Luiz eller manus Jones och eftersom dessa fungerat bättre som defensiva mittfältare än som något röriga mittbackar och då Vermaelen är i skriande behov av speltid, blir omskolningsläget lika uppenbart självklart som uppenbart.

Box-to-boxmittfältare: Ramsey, Wilshere, Rosicky och Cazorla, medan Wenger vill lägga till Oxlade-Chamberlain. Med Ramsey skadad och Wilshere sliten återstår i min värld Rosicky och Cazorla och i Wengers även AOC. Jag kan tycke det är lite svårt när så utmärkande wingspelare som AOC eller för den delen Gnabry, vilken även han beskrivs som en framtida central spelare av Wenger, flyttas in centralt då ofta ett högt tempo ute på kanten går förlorat i banans mer långsamma centrala del och då de krav som ställs centralt inte alltid uppfylls av wingers.

Men om vi ser till de ytterspelare vi har tillgängliga, Rosicky, Cazorla och då även AOC, så är de två förstnämnda först och främst centrala spelare. Kreativa spelare, ofta med Özils nr 10-position som egentliga spelplats, flyttas ut till kanten efter att det tyska storförvärvet redan har vikt den platsen. Då kan tricket vara att dessa spelare, om de är villiga och smarta nog att fungera defensivt, tar stegen snett inåt-bakåt. Och vipps har vårat centrala underskott vägts upp. Vi får kreativitet och fart på en position som kräver just kreativitet och fart. Och dessutom lite längre ned i banan där marginalerna kan vara något större än de brukar vara för en nr 10-spelare.

Konklusion: I och med Flaminis avstängning tvingas Wenger, i varje fall för stunden, överge kombinationen Arteta – Flamini som förvisso ser bra ut i teorin, men har som vi alla vet aldrig fungerat i praktiken. Skadan på Ramsey och Wilsheres uppskjutna comeback gör, tillsammans med det både täta och tämligen svårartade matchandet att goda råd är dyra. Men så jobbar inte jag, mina råd är gratis. Och formeln lyder ungefär så här: En DM+B2B=Perfekt.

I förstaläget är Arteta självskriven som det mer defensiva alternativet. Behöver spanjoren vila får Vermaelen kliva in mot så kallat enklare motstånd förslagsvis hemma på Emirates. Bredvid, eller snarare något framför Arteta, skall, om denne är frisk eller bär fungerande ansiktsmask, Rosicky spela. Det skulle också gå lika bra att sätta ned Cazorla på den plats där han var smått lysande i den andra halvleken av Boxing Daymatchen mot West Ham. Detta sistnämnda skulle också öppna upp för mer fart på vänsterkanten i form av Podolski eller Oxlade-Chamberlain, varför vi sålunda skulle få mer kreativitet (och bolltempo) centralt men dessutom mer fart på kanten. Två flugor i en smäll, BOOM. Varsågod, Wenger. Googleöversätt och sätt in i pärmen. Så gör vi så här i väntan på Wilshere och sedan Ramsey, fram till då Flamini kommer åter från avstängningen och löser av Arteta. Där fick ni svaret.