Mina tankar kring Arsenals transferfönster januari 2014: Konsten att ha inte utnyttja ett överläge

Jag skulle kunna kalla den här texten för ”konsten att missa en straffspark”, ”konsten att missa öppet mål” eller kanske använda brottningens parterröverläge som bild för ett tillförskansat eller givet överläge. Jag skulle kunna oja, älta och gräva mig djupt ned i en brunslemmig gyttja om enorma tillkortakommanden satta i relation till ett fantastiskt bra utgångsläge. Det skulle jag kunna göra och sedan kunde jag använda vilken referens eller bild som helst, resultatet skulle ändå vara detsamma.

När Arsenal, under sommarens transferfönsters allra senaste av slutskede, värvade Mesut Özil från Real Madrid talades det inte bara om vilken fantastisk fotbollsspelare vi hade fått in. Vi hade, inför fönstret, stuckit ut hakan och talat om att vi denna sommar skulle göra snabba affärer och det hade ryktats om både Rooney, Higuain, Fellaini, Cesar och en återkomst av Fabregas. När vi sedan blev bortdribblade av Pere Guardiolas nästan pinsamma yrkesinkompetens stod vi med tvättad hals och skägget i brevlådan. Av allt vi varit och ryckt i blev det inte ens en tummetott till anfallare och den duglige back uppen till Giroud lyste med sin frånvaro.

Så när alla skrek efter en målgörande forward, då satsade Wenger på ännu en mittfältare och tog tillsammans med Herrar Gazidis och Kroenke, med buller och bång hem en rejäl propagandaseger. Klubben fick en synnerligen kompetent fotbollsspelare i absolut världsklass och jag var jätteglad för detta trots att forwarden aldrig handlades in. Men klubben nöjde sig inte med att använda Özil på planen. Nej hans spelarvärde var för högt att inte använda i än mer propagandasyfte. Så han blev symbolen för att vi nu var tillbaka på banan. Att vi återigen kunde attrahera de attraktiva. För hade vi värvat in Özil, vilket vi uppenbarligen var i stånd att göra, ja då kunde vi värva precis vem vi ville.

Vi gick förvisso på pumpen och blev lurade upp på läktaren då spelgeniet Mourinho plötsligt, efter dygn av förhandlingar, 23.50 kom på att man inte kunde låna ut en Ba till en konkurrent, men de styrande i klubben vidhöll vad de hela tiden hade påstått. Nu har vi muskler att handla in vem vi behöver. Vi brast förvisso i tid denna gång, men nästa fönster –nu med Özil som lockbete- ja då kommer det bli andra bullar. Alla vill spela med genier som Özil, det kommer ni nu få se, vänta bara.

Ungefär så lät det och sensommar blev till höst som blev till vinter (nåja), 2013 blev till 2014 och december blev till januarifönster. Vi landade i det fönster som klubbens representanter talat om som ett av de vi inte bara hade monetära muskler utan också Özil att locka med. Nu är det första februari, fönstret har stängt för denna gång och vi står här ännu en gång. Jag har absolut ingenting emot truppbreddningsinköpet av Kim Källström, inte på något sätt. Men vi har haft nu haft tre transferfönster på oss att inhandla den centrala anfallare vi saknats så länge. Så då står vi här igen. Med vår tvättade hals. All dressed up and no place to go. Eller snarare; all messed up and no place to go.

En vacker historia men inget som helst ansvar för den sportsliga framtiden. Bild: En bitter D&M

För inte f-n blev det som det lovats. Inte f-n köpte vi in den striker vi varit i så desperat behov av sedan van Persie flyttade till Englands Borås. Vi hade hankat oss fram med en lövtunn trupp och Bendtner som andrastriker och nu står vi med Bendtner som andrastriker och, sedan Walcotts skada, en än tunnare anfallsbesättning. Och med säkerhetsrisken Vermaelen som tredjemittback. Vi hade alla möjligheter i världen, vi hade överläge både monetärt och hierarkiskt, men vi valde att göra precis ingenting.

Ett fotbollstruppernas öppna mål, nämnda parterröverläge eller straffkast i basket. Ni kan kalla det vad ni vill. Det snackades som vanligt runt, rykten florerade men vi fick ännu en gång krypa till sängs med svansen mellan benen. Ännu ett misslyckat fönster, ännu ett tillförskansat överläge som vi lät bli att utnyttja. En hel drös härliga miljoner inrullande från den tyske sko- och sportklädesproducenten, Gazidis med stora ord på upplyst podium och tre ytterligare år med Wenger vid rodret. Men fortfarande med en schweizerost till trupp, fortfarande med endast två fungerande mittbackar och endast en central anfallare att tala om.

Vi hade allt i egna händer och alla essen på hand, men Wenger spelade, precis som vanligt, som en tjurig liten barnunge. Och vi hamnade, precis som vanligt, i ett moln av bortkastade chanser med endast svarte petter kvar på hand. Och med tomma ord från fulla halsar som talar om att vi visst har vad vi behöver. Det talas om number wise, och ja visst. Vi har ju Bendtner och Sanogo är snart tillbaka från Diabyroom, så vi är väl förberedda på det tuffa matchandet som är i antågande. Vi är redo för ligaavgörandet, för CL-spel och för FA-kuppmatcher. Jajjemen! 

Nej, detta fönster är ännu ett enormt fiasko från klubbens sida. Men det är ett fiasko från en så oerhört mycket bättre utgångsposition än den vi kört ned oss i under så många år. Våra konkurrenter har förstärkt och blivit starkare. Vi hade lagt upp bollen i ett ypperligt läge, men bemödade oss inte ens att ta ansats. Bollen fick knappt styrfart och stannade i en grumlig pöl av sörja. Wow, bra jobbat. Bra jobbat ni som bestämmer över min klubb, över klubben i mitt hjärta.

John Cross på The Mirror skrev natten till fredag att styrelsen hade godkänt summan, £37 miljoner, som Schalke 04 hade begärt för att släppa Julian Draxler till Arsenal, men att Wenger lade in sitt veto till att betala den höga summan. Det talas om att det skiljde £5 miljoner mellan Schalke och Wenger. Pengar som vi alla vet att klubben har och pengar som skulle kunna ställas i relation till Wengers lön på £8 miljoner/år eller till Kongos lön och låneersättning till Spartak. Arsenals talesmän har sagts sig vara villiga att spendera stort och satsa på spelare av så kallad topp kvalité, och klubben satsade verkligen ...på att som vanligt välja att dra det korta strået. Eller i varje fall välja att avstå från det längsta.

Här hade vi chansen att inte bara använda några av alla de miljoner pund klubben har på kvalité, inte bara chansen att använda den goodwill som Özilköpet hade givit oss och inte bara chansen att stärka oss enormt inför slutspurten av ligan. Vi hade också chansen att mobilisera stort inför framtiden föra ett av de absolut mest spännande spelarnamnen i hela världen i hans generation, till klubben. En spelare som nu kommer att vara åtskilliga miljoner dyrare till sommaren, då gå till någon av våra ekodopade konkurrenter och således åter dryga ut avståndet mellan oss och toppen.

Bra jobbat Wenger! Well done. Och bra jobbat Gazidis och ni andra i styrelsen och bra jobbat du tyste klubbägare som stod och propagandalog så brett under sensommaren. Hoppas nu ni alla får ännu en förträfflig bonus när vi lyckas ta oss till Champions Leaguespel ännu ett år och nya miljoner kan rulla in till den välskötta ekonomin. Prisskåpet kommer att fortsätta eka tomt, vår tidslinje sedan senaste trofén än mer pinsam i längd, men vad spelar det för roll när vi kan höja biljettpriserna med 3%, knyta till oss finfina sponsordealar och få fotbolllseuropas strålkastarljus på oss ännu en säsong? För det är väl det som det hela handlar om? Glitter, champagnevin och klirr i kassan? En swooshen som byts ut mot en puma, fyllda loger och kö till årskorten? Det är väl det som vi alla vill ha, längtar efter och som betyder något för oss fans, eller?