Davidsson och Mannen

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant.

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig var orolig. Att jag kunde framställa mig som en cool katt, orubblig stod eller som den där überlugna filbunkssnubben. Men det vore att ljuga. Gårdagsmatchens sista 15 minuter var nog den mest arbetssamma, idrottsrelaterade, stunden jag upplevt på många, många år. Värre än vårens FA-cupfinals berg- och dalbana, värre än alla CL-kvasl sammanflätade till ett galgfäst rep och värre än CL-finalen -06:s vidriga avslutning, inklusive Mad Jens röda kort dessförinnan.

I Nationalteaterns musikhistoriska asterisk ”Lägg Av” ber den något pressade narkomanen sin socialtjänsthandläggare att just lägga av. Narkomanen hävdar att handläggaren inte förstår någonting och bara är någon som sitter på socialförvaltning, fluktar i någon pärm och håller koll på allting. Vidare hävdar narkomanen att han lever, men också, för h-vette, skiter i hur det går för honom.

Ja, då var återigen höst, återigen säsongsstart och återigen kval till The UEFA Champions League. Och återigen, precis som förra hösten, fick Arsenal fara till Turkiet för att möta Süper Leagues tredjeplacerade lag. Förra säsongen handlade det om ett nedbrutet och demoraliserat Fenerbahçe, som då stor inför en högst trolig, och sedan realiserad, avstängning från europaspel medan årets motstånd var, och fortfarande är, ett Besiktas som är allt annat än nedbrutet och demoraliserat.