Utslag Goodison Park

Dessa initiala veckor av Arsenalsäsongerna är nu för tiden så underbart matchtäta att endast Football Leagues avgörande vårveckor kan komma i närheten. Samtidigt som vi Arsenalister biter våra naglar i transfernervositet startar Premier League samtidigt som vi, som vanligt, försöker ta oss in i Champions League. Ett kval som kan vara helt avgörande för vilka spelare vi kan handla in, vilket i sin tur kan bli lika avgörande för hur säsongen kommer att utforma sig. Ja, du förstår själv.

Mitt i förhoppningsvisa transferspurtar och mitt i nämnda kval åker Arsenal till Liverpool för att möta stadens minst smutsiga elitklubb på Goodison Park. Everton är ett lag som är lätt att tycka om och de spelar på en arena som är både charmig och, som det heter, genuin. Goodison Park är en av de arenor, som jag har besökt, som jag tycker absolut mest om. Den är tät och lätt bedagad, har branta läktare med på många ställen trästolar och är så långt från McStadiumska rymdskepp du kan komma på den moderna fotbollens toppscen. Och där spelar Everton FC, en klubb med en högst sympatisk relation till spelarköp och ungdomssatsningar, inte helt olik Arsenals, som dessutom handhas av en till synes lika intagande manager i Roberto Martinez.

Goodison Park kommer nu bli skådeplatsen och Everton FC kommer nu vara våra motståndare i en match som inte bara kan tänkas vara svår, den kommer också att vara oerhört utslagsgivande. För Everton är en av de klubbar som allra hårdast bankar på Topp 4-dörren, som framstår som allra mest trovärdiga i sina försök och som allt mer ger intryck av att ha lämnat en identitet och självbild för en annan. Under Moyes var Everton den lilla klubben som ibland lyckades utmana och överraska, nu är de det välspelande och taktiskt slipade laget som är kompetent nog att besegra, i princip, samtliga lag i ligan.

Här spelar och här möter vi det så kallade folkets klubb. Bild: D&M

Evertons metamorfos går också att se i deras spelaraffärsverksamhet. De har förvisso genomfört det obligatoriska lånet, denna gång av Christian Atsu från Chelsea, men de har säkrat de båda lånen från föregående säsong, Gareth Barry och Romelu Lukaku, för permanent tjänstgöring i klubben. Barry kom gratis från Manchester City medan Lukakus övergång från Chelsea innebar transferrekord med de £28 miljoner han kostade. Till detta har Everton plockat in försvararna Brendan Galloway från MK Dons och Harry Maguire från Sheffield United, men även handlat in den i mångas ögon oerhört lovande defensive mittfältaren Muhamed Besic från Ferencvaros.

Så nej, Everton är inte längre någon liten klubb som ibland lyckas stå upp mot storlagen i enskilda matcher. De saknar förvisso både ekodopande sockerpappa och en inkomstbringande logefylld, modern topparena, men har med tämligen små medel och med en tränare som kan locka till sig rätt spelare i rätt prisklass, tagit steget de aldrig förmådde ta under The Chosen One, David Moyes. De är ett av sex-sju lag som slåss om platserna tre-fyra i ligan, de var redan föregående säsong med och hotade topp 4 och de har inte blivit sämre. Snarare tvärtom. Så motståndet vi står inför är allt annat än slätstruket, allt annat än nederlagstippat och vi är allt annat än favoriter. Utifrån rådande skadeläge, formsituation och spelprogram önskar jag att Arsenal ställer upp med följande lag:

Szczesny
Debuchy – Mertesacker – Chambers – Monreal
Flamini – Ramsey – Özil
Oxlade-Chamberlain – Sanchez – Rosicky

Back Five: Är Koscielny skadefri så torde han spela och då vågar vi vila vår store tysk ännu ett par dagar, men samtidigt behöver den sistnämnde speltid för att finna formen, varför jag väljer att placera honom i startelvan tillsammans med de tre andra som i nuläget är självskrivna framför vår habile polack i målet.

På detta mittfält tror jag mycket av matchen kommer komma att avgöras. Bild: D&M

Mittfältet: Eftersom Arteta är skadad, det talas om minst två veckors frånvaro, så är Flamini, på alla sätt, självklar och eftersom Ramsey är avstängd i kvalspelsreturen torde även han vara självskriven mot Everton. Den Ramseyska frånvaron i kvalspelreturen leder vidare till att Özil borde vara självskriven från start mot turkarna, då troligtvis tillsammans med Wilshere. Så här kan man antingen välja att starta Özil på lördag, dels för att han är bra men också för att han behöver komma igång inför onsdagen, eller så väljer man Wilshere för att sedan byta in Özil när 25-30 minuter återstår. Eller väljer man att spela någon av Rosicky och Cazorla på deras, egentligen, främsta position, dvs. den nummer 10-roll som Özil annars innehar.

Anfall: Oxlade-Chamberlains inhopp mot Besiktas torde göra det smått omöjligt för Wenger att hålla honom utanför startelvan på lördag. Hans löpvilja, både offensivt och defensivt, kommer vara oerhört värdefull, både för att utmana och riva upp offensiva ytor, men även för att hålla den gärna framstormande Leighton Baines tillbakapressad i defensiva åtaganden och måsten. Spelar Seamus Coleman högerback gäller detsamma på vår vänsterkant där jag, i min startelva, har stoppat in Rosicky. Dels för att även han har vett nog att ge understöd åt sin ytterback, även han har fart nog att sätta motståndarnas ytterback i arbete, men också för att han har förmågan att sätta tempot som den i stunden något formdippande Cazorla inte visade i tisdags.

Mellan dessa både tekniska och fartfyllda yttrar har jag, som du ser, placerat än minst lika teknisk och fartfylld Sanchez. Detta inte bara för att Sanogo är skadad och Giroud är helt ur slag, utan också för att jag, som nämnts tidigare, anser att Sanchez göra mest nytta för laget med en central utgångsposition. Sanchez första halvlek mot Besiktade lovade oerhört gott, då han utmanade motståndare, löpte helt rätt, drog isär och ställde till en massa elände för deras backlinje. Men han hamnade tyvärr också i den Wengerska limbon som många centrala spelare tenderar att hamna i när de placeras som ytter. Han gjorde sin gubbe men slog en massa inlägg och inspel helt utan potent adressat och adekvat resultat, och inte ens en målskytt av rang gör mål ståendes ute vid sidlinjen.

En klubb i förändring, men en arena där det mesta är sig likt. Bild: D&M

På samma sätt som han skrumpnande föll ned i anonymitet längs med kanten, ju mer matchen led, på samma sätt skall han göra sig nyttig och användbar i centrum. Hans smartness måste vi utnyttja och då har vi inte råd att kasta bort den på högeryttern och samtidigt spela med en iskall striker som, för stunden, helt verkar sakna förmåga att utnyttja det Sanchez ger oss. Sanchez har, enligt mig, potential att bli vad Suarez var för Liverpool FC. Men detta kan han inte göra från högerytterposition, utan behöver få speltid centralt för att bli den avgörande och bidragande faktorn han kan bli.

Bänkens betydelse: För mig är det en gåta varför Campbell inte fick speltid i tisdags och det enda svaret jag kan finna är att Wenger ännu inte beslutat sig för att behålla costaricanen, och därför undvek att göra honom cup-tied för spel i Champions League. Om nu isstoderna Sanogo och Giroud fått chansen, varför skall då inte Campbell få sina 25 minuter?

Vidare måste, som nämnts ovan, onsdagens match has i åtanke. Cazorla och Wilshere borde få vila för att vara pigga då, samtidigt som spelare som Mertesacker, Özil och Rosicky så sakteligen måste spelas igång för att vara till nytta då. Eftersom Wenger bara har tre byten att vifta med och eftersom lördagens match är en potentiell sexpoängsmatch, är given inte helt enkel att hålla på hand och det är inte helt enkelt att förutse eller föreslå den optimala lösningen.

Matchen: Everton gjorde förvisso två underbart vackra mål, av Aiden McGeady och Steven Naismith, men tappade ändå ledningen och de tre poängen, på King Power Stadium (ja, herregud vilket löjligt namn), då Chris Wood kvitterade i premiärens 86:e minut. Som vi alla vet så säger premiärer inte allt och ett möte just mot en nykomling säger ofta än mindre. Det kan vara så att Everton ännu inte är färdiga, men det kan också vara så att de i allra högsta grad är redo. Oavsett så är min utgångspunkt att denna match är oerhört viktig att inte förlora. Oavgjort skulle kunna var okej, men en förlust skulle vara smått förödande, både för EPL-säsongen, ligatabellen och som generalrepetition inför onsdagens make or break på Emirates. Vi kan bara hoppas att Arsenal på Goodison är ett annat Arsenal än det som lät bli att spela boll nere i Istanbul här för leden. Att vi har återfått skärpan, timingen och funktionalismen. Då kan det lyckas, då kan vi ta tre poäng och då blir det ett positivt utslag på Goodison Park.