Shit-Chat: No Shit!

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig var orolig. Att jag kunde framställa mig som en cool katt, orubblig stod eller som den där überlugna filbunkssnubben. Men det vore att ljuga. Gårdagsmatchens sista 15 minuter var nog den mest arbetssamma, idrottsrelaterade, stunden jag upplevt på många, många år. Värre än vårens FA-cupfinals berg- och dalbana, värre än alla CL-kvasl sammanflätade till ett galgfäst rep och värre än CL-finalen -06:s vidriga avslutning, inklusive Mad Jens röda kort dessförinnan.

Gårdagsmatchens avrundning var hemsk. Fru D&M försökte säga god natt, och allt jag hörde mig själv producera som svar var någon sorts blandning mellan ett svagt muspip och en besvärande harkling. Jag kunde knappt förmå mig lyfta blicken, knappt framhäva en nickning och än mindre någon sorts verbal respons eller relationell återknytning till kvinnan jag älskar. Jag var så pressad, så nervös och så lidande. Jag antar att jag förstorat matchens betydelse, förlorat proportionerna och lagt in för många ödens avgöranden i denna match. Jag var så avskuren, så instängd och så fjättrad. Som vanligt, men ändå så helt annorlunda.

För gårdagsmatchen var £30-miljonersmatchen, vägskälet och framtidsskaparen. Ännu en säsong, ännu en höst. Som vanligt, men ändå så helt annorlunda. Och matchens gestaltning var ungefär som vi vant oss att se denna säsong, med ett kompaktare Arsenal med tre hårt arbetande centrala mittfältare, en ensamt springande striker och en helt avskuren Mesut Özil. Vår högerkant var lysande, med Debuchy och Oxlade-Chamberlain, på det nämnda mittfältet var Cazorla magisk i den B2B-roll jag tidigare hävdat att han var rätt för, Wilshere visade stora framsteg och Flamini höll sig, med en hårsmån, på rätt sida av lagen.

Nu är vi i fotbollens förlovade land, nu måste vi se till att utnyttja läget optimalt. Bild: D&M

De båda mittbackarna turades om att stöta upp, nästan otäckt ofta, och i banans andra änden går Sanchez’ insats att dela in i en menlös första halva, fram till ledningsmålet, och en rakt igenom lysande därefter. Avskuret allena i första och fundamentalt närvarande i sina oändliga löpningar i andra. Snubben som lyckades betala tillbaka nästan hela köpesumman i en enda match, inte dåligt det. Sedan får vi ju inte glömma Monreal som igår visade varför han var spansk landslagsman innan han kyldes ned i Gibbs skugga. Igår var han bra, trygg och ständigt på rätt ställe.

Så kvar i Shit-hörnet står endast Mesut Özil. Eller tja…Kanske inte Mesut Özil själv, utan placeringen av honom. Han var igår lika betydelselös som mot Everton i lördags, hans enorma kompetens kastades återigen helt bort och hans förmåga att dyrka upp mittförsvar blev, ännu en, helt outnyttjad. Har du en av världens bästa nr 10:or i laget så spelar det ingen roll vilket system du egentligen önskar, du måste använda honom där han är som bäst. Jag hade, som undantag, kunnat se honom på en högerkant där han rättvänd, med den magiska vänsterfoten inåt i banan, skulle kunna styra spelet, som den högerfotade Zidane gjorde på sin vänsterkant i Juve och Real, men inte längs med vänsterflanken. Där blev Özils genialitet endast reducerad till en gammaldags ytter med fallenhet för lättja och lojhet. Köper du en Özil, så vet du vad du köper och om du ändå har köpt honom så måste du använda honom. Inte kasta bort honom på meningslöshetens sopberg.

Så med denna parantes av Shit, kan vi konstatera att vi Arsenalister har mycket positivt att tala om. Kanske inte krampkampen igår, utan mer vad den kan och bör innebära för klubben. Vi är nu i Champions League, vi har ännu mer pengar att spendera och vi har över huvud taget ingenting att skylla på. Vi behöver en central mittfältare med huvudsakligen defensiv spetskompetens som är redo att gå in och leverera från dag ett. Vi behöver en mittback som kan avlasta Mertesacker och Koscielny så vi slipper lägga allt ansvar på lovande landslagsmannen Chambers späda axlar. Och vi behöver, i och med Girouds halvårslånga frånvaro, en ny central anfallare som håller för regelbundet spel i Premier- och Champions League.

Jag vidhåller det jag tidigare hävdat att Sanchez är inhandlad för att spela som central anfallare, men varken han eller någon annan (tänk: fjolårets Giroud) kan bära bördan själv. Sanogo är allt annat än redo, Podolski och Walcott är inga centrala anfallare och Campbell må vara hur lovande som helst, men är fortfarande en stor chansning. Så nu måste herrar Wenger, Gazidis och Law slutföra jobbet som de förhoppningsvis redan initierat. Bred front måste knutas ihop till tre nyförvärv av klass. Det finns inga ursäkter, inga frågetecken och ingen tveksamhet. Det är inte hjärnkirurgi eller raketforskning, det är uppenbara behov hos ett lag som nu har både ekonomiska muskler och karriärmässig dragningskraft. Inget snack och ingen tveksamhet, vi har alla kort på hand och nu måste de spela ut dem på rätt sätt. No Shit.