Davidsson och Mannen

Årets silly season är inte på något sätt olik de senaste årens olika sillysar. För varje dag är ännu en spelare aktuell för Arsenal, för varje dag som går så blir listan över spelare bara och det förekommer i år, precis som det förekommit andra år, också spelare som blir mer frekventa än andra i denna våg av fotbollsskvaller, som ständigt väller över än så fort man vågar sticka fram nosen ur isoleringens skyddsvallar.

På en kudde på ett golv, i ett tv-rum en trappa upp. Där sitter en ung, tanig och formbar D&M. Ett tv-rum som egentligen är mer av en genomgångshall och en kudde på golvet som är marginellt mer bekväm än den, av i princip helt tv-ointresserade föräldrar, ditsatta träsoffan. Det är lördagseftermiddag, gottpåsen är i hamn och på en av de två statliga tv-kanalerna visas det fotboll från engelska First Division. I perioder är det fascinerande och trollbindande, i andra känns matcherna oändligt långa i väntan på det där j-a målet som ändå aldrig kommer.

Några av oss är unga, andra är gamla och ytterligare några av oss har väntat alldeles för länge. Vi har väntat i år av förvisning, vi har väntat i år av nedbrutenhet och vi har väntat i år av lidande. Åtta år och 361 dagars väntan fick idag sitt rättmätiga slut. Äntligen är vi åter vinnare, äntligen är vi högst upp och äntligen är vi tillbaka där vi skall vara. År av exil, år av smärta och år av vedermödor. Idag fick det sitt slut.

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.