Fakta om Finland

Helsingfors har ett utseende som bara en mor kan älska. Och är orimligt dyr. Man kanske kan säga att den är städernas svar på Gareth Bale?

Helgen har bjudit på härligt Arsenal Sweden-häng i den finländska huvudstaden. Som alltid när jag är ute på resor med supporterklubben har det varit mycket skratt, den ena kvicka kommentaren efter den andra och en massa initierat Arsenalsnack. Krydda detta med en fin 3-1-seger mot Samir Nasri, så är ganska många av mina komponenter för en lyckad resa på plats. 

Vi hade bra uppladdning i centrala Helsingfors inför matchen, både på fredags och på matchdagen. Passande nog förlades mycket av uppvärmningen på Henry's bar. Det kändes orimligt att välja något annat ställe på en Arsenalresa. Det syntes att Arsenal var i stan, för var man än tittade kom folk gående i rödvita kläder.

Med ett par timmar kvar till kick off blev det en promenad bort till Olympiastadion på en sovjetsk paradgata förbi parlamentet och operan. Jag hade velat ta en av de omtalade barspårvagnarna som åkte omkring, men det dök aldrig upp något med tillräckligt bra tajming.

OS i Helsingfors hölls 1952 så det var inte den mest moderna arena jag har besökt i mitt liv, men om man bortser från att det var stickiga träsäten så var arkitekturen häftig. Särskilt som att det var fullsatt, och den stora majoriteten var Arsenalfans. Det gick säkert 50 Arsenaltröjor på varje Manchester City-tröja som syntes till. Våra platser var usla, på första raden bakom målet där Walcott gjorde 1-0 så vi såg inte så bra - men på den här resan var matchen betydelselös i och med att det var en träningsmatch så det gjorde mig inte så mycket.

För att vara en träningsmatch var det riktigt bra stämning och det blev en hel del ramsor till slut. Bäst tryck blev det efter 3-0-målet när Giroudsången dånade från vår kurva. Störst jubel blev det dock när halvfinnen Carl Jenkinson byttes in, och han var också en av de spelare som var kvar längst inne på arenan efter matchen för att tacka publiken. Jag såg också hur han gav bort sin matchtröja till en liten kille, som nog var den lyckligaste personen väster om Karelen då.

Jag tror att det är svårt att dra alltför stora slutsatser från den här matchen. Den lärde oss inget nytt. Vi vet redan att Arsenal kan slå alla lag om man är på det humöret, men vi vet också att truppen är för tunn. Det var talande att Arsenal avslutade matchen med ett par tonåringar och en provspelare på mittfältet.

Däremot är det naturligtvis aldrig negativt att vinna som en del fans verkar tycka emellanåt. Det ger självförtroende inför ligapremiären och ökar säkert lagets självförtroende. Det var också kul att se Ramsey göra en sådan bra match, där han dessutom fick utdelning vid de avgörande lägena. walesaren har fått oförtjänt mycket skit genom åren och han om någon är värd en revasch efter allt han har varit med om. 

Efter matchen firade vi att vi äntligen hade vunnit en trofé. Superi matchi cupi, eller vad den nu hette, hade äntligen kommit hem till London så det var bara att göra Helsingfors osäkert tills klockan hade blivit alldeles för mycket och mojitosarna hade blivit alldeles för många. Det kändes i morse kan jag säga.

Första matchresan för säsongen är avklarad. Det är väl bara att starta planeringen för nästa redan nu.