Det är ögonblick som det när Aaron Ramsey gjorde 3-2 som gör det värt det. När nio års frustration släpptes ut i en glädjeexplosion fanns inga besvikelser längre. I det läget var alla de mörka stunderna glömda. Paris 2006. Cardiff 2007. Och Wembley 2011. 1-2, 1-2, 1-2. Äntligen räcker inte till för att beskriva känslan.