Sången rullade bland supportrarna både före och efter matchen:

We’re the famous Arsenal and we’re going to Wembley!

Men däremellan – och detta brukar jag inte erkänna – jag var orolig. Rejält orolig. Historien från mitt första och fram till i lördags enda besök på Wembley för 15 år sedan var på väg att upprepa sig. Arsenalspelarna tog sig dock som bekant samman och gjorde istället detta till en av mina stora fotbollsupplevelser.

Hur ska Arsenal Sweden utvecklas? 

Den frågan var aktuell när klubben grundades 2001 och den är fortfarande aktuell. Nu är vi framme vid ännu en brytpunkt.

När vi valde att anställa Jocke Lander för tre år sedan hade föreningen i dess dåvarande form nått vägs ände. Det gick inte längre att driva en så pass stor förening på kvällar och helger och samtidigt ha utrymme för något annat på fritiden för oss som då var inblandade i klubbens styrning. Det blev alldeles för krävande och glädjen i att arbeta med klubben var på väg att försvinna.

Tillbaka i vardagen efter att Arsenal Swedens andra medlemsresa för säsongen har genomförts kan jag konstatera att beslutet att vara ledig även på måndagen kan vara bland de bästa jag har tagit i år. Det är skönt att komma till jobbet och inte må och se ut som Vasaskeppets mindre välrestaurerade lillebror ännu en gång efter en Londonresa. Äntligen börjar nog även jag inse att jag inte är 20 längre, så en lugn söndag och måndag var precis vad som behövdes efter två inte särskilt lugna matchdagar i norra delarna av Englands huvudstad.