För en vecka sedan var jag uppgiven. Det är rejält tärande att känna så när det fortfarande återstår 37 omgångar av Premier League, så de två vinsterna som Arsenal har trollat fram sedan dess har gjort att jag har börjat känna något mer som man ska känna under en säsongsinledning. Den där känslan av att det kanske, kanske kan gå vägen i år. Naivt, javisst, men att vara supporter är att drömma – varför skulle vi annars hålla på med det här år efter år?

Ja men det var ju kul att säsongen började. Tur att det bara är 266 dagar kvar av det här lidandet innan den är över…

Det är många gånger man slentrianmässigt skyller på domaren efter en förlust, men igår mot Aston Villa var det tydligt att domare Taylors insats hade en avgörande roll. Både straffen i andra halvlek och Koscienlys andra gula kort var i mina ögon felaktiga och när två sådana tunga beslut går emot ett lag är det svårt att repa sig.

Helsingfors har ett utseende som bara en mor kan älska. Och är orimligt dyr. Man kanske kan säga att den är städernas svar på Gareth Bale?

Helgen har bjudit på härligt Arsenal Sweden-häng i den finländska huvudstaden. Som alltid när jag är ute på resor med supporterklubben har det varit mycket skratt, den ena kvicka kommentaren efter den andra och en massa initierat Arsenalsnack. Krydda detta med en fin 3-1-seger mot Samir Nasri, så är ganska många av mina komponenter för en lyckad resa på plats.