Inledningen – viktig men inte avgörande

När det har gått åtta år måste det väl ändå vara okej att återanvända rubriker?

Ovanstående rubrik använde jag på en kvasivetenskaplig artikel i nummer 12 av Kanonmagasinet (nummer 54 har gått till tryckeriet och når medlemmarna vilken dag som helst) där jag försökte reda ut vilken betydelse en bra respektive svag inledning har för säsongen. I min text från 2005 kom jag fram till den smått revolutionerande slutsatsen att det visserligen är bra att inleda starkt, men att det inte går att säga så mycket om hur placeringen blir i slutet av säsongen. Något av en helgardering alltså.

Efter att ha upplevt en bedrövlig och en svag säsongsinledning de två senaste säsongerna var vi nog många som bittert konstaterade att det skulle bli ytterligare en säsong utanför den absoluta toppen efter 1-3-förslusten mot Aston Villa i premiären. En och en halv månad senare leder Arsenal ligan före Liverpool och Tottenham, och The Gunners har gjort den bästa säsongstarten sedan 2007. Den utvecklingen såg jag inte framför mig den 17 augusti när Villa kontrade in sitt tredje mål.

Säsongen 2007-08 är den bästa säsong Arsenal har gjort post-unbeatenåret. Då hade Cesc Fabregas slutligen tagit klivet från supertalang till lagets riktiga ledare och var på väg att leda laget mot en osannolik titel. Att Arsenal inte vann titeln då har säkert många orsaker, men missen symboliseras av traumamatchen på St Andrews när först Eduardo drabbades av den bedrövliga skadan, innan Gael Clichy orsakade en straff för Birmingham på övertid så att hemmalaget kunde kvittera. Detta följdes i sin tur av den pinsamma scenen när lagkapten William Gallas satt och tjurade som ett litet barn på innerplanen efter slutsignalen. När säsongen summerades var Arsenal bara fyra poäng efter vinnande Manchester United – och närmare än så har laget inte varit sedan dess.

Är det alltså rimligt att redan nu på allvar våga tro att Arsenal för en gångs skull är redo att utmana om titeln? Jämförelsen med säsongen 2007-08 tyder ju på det – men då gör man samma misstag som jag gjorde i min artikel i Kanonmagasinet. Man tillskriver statistiken alldeles för stor betydelse.

Det är fortfarande mer än 80 procent kvar av säsongen att spela, och mycket, mycket kommer hinna hända under de 32 omgångar som återstår. Arsenal har dessutom bara mött ett av de förväntade topplagen (det tar emot oerhört mycket att kalla Spurs för topplag – men allt annat vore att ljuga för sig själv), och inget av de övriga lag som vi hittills har mött kan sägas ha imponerat under säsongsinledningen.

Detta skriver jag givetvis för att med logiska argument säga till min naiva supporterhjärna att sluta planera var på Upper Street jag ska stå när guldparaden kommer förbi i maj. Trots att det är något därinne i mitt härjade Arsenalhjärta som har vaknat och börjar drömma, vågar jag ännu inte forumlera det för mig själv. Inte när jag vet att den bittra smaken av besvikelse alltid är en direkt spegling av hur stor förhoppningen var. Ju större förhoppning, desto ondare gör förlusten som släcker den.

Det är den eviga kampen mellan förnuftet och känslan som åter gör sig påmind. Jag har aldrig förstått vilken av dessa två jag bör lyssna mest till. Det enda jag riktigt fattar är att inledningen inte nödvändigtvis behöver säga någonting om sluttabellen. Så dum kanske inte den där slutsatsen var ändå.