Herzlich willkommen, Mesut!

Det finns vissa värvningar jag minns bättre än andra. Sol Campbell 2001. Andrej Arsjavin 2009. Fredrik Ljungberg 1998. Lukas Podolski 2012. De är de där som får det att skälva till i hela supportersjälen. Idag räcker dock inte ens richterskalan till för att mäta darrningarna i själen. Mesut Özil 2013. Den transfern överträffar alla ovanstående.

När det började ryktas på nätet igår vågade jag knappast tro att värvningen skulle gå igenom. Efter Higuain-dealen som aldrig blev något och den pinsamma Suarez-historien var känslan att detta inte var Arsenals sommar. Precis som i fjol och förfjol. Men under dagen har hoppet vuxit, och när bekräftelsen kom, någon halvtimme före midnatt, blev det en spontan målgest framför datorn.

Det är, som någon skrev på Twitter, en riktig håll käften-värvning. Den visar att Arsenal bör tas på allvar i ligan samt att klubben numera har resurser att tampas med oligarkerna - och detta utan att någon sugardaddy strösslar miljarder över oss. Jag trodde inte att det var möjligt

Men den har inte bara symbolvärde. Özil kommer givetvis tillföra mycket på planen också, då han blir ytterligare en kreativ spelare i världsklass som kan avlasta Santi Cazorla i närheten av motståndarnas straffområde. Han är trots att han bara är 25 år internationellt erfaren, och både breddar och spetsar till truppen. Detta är en drömvärvning på alla plan.

Det är extra skönt att hans ankomst till Arsenal är en direkt konsekvens av Tottenhams försäljning av Gareth Bale. Utan världsrekordköpet (av en kille som alltså har likvärdig statistik som Theo Walcott i ligan) hade sannolikt Real inte behövt släppa Özil. De som tycker att Spurs är den stora vinnaren i Bale-affären får nog ta och fundera ett varv till nu när vi har facit i hand. 

Jag vet inte om värvningen av Özil är tillräcklig för att The Gunners ska kunna utmana om ligatiteln. En kväll som denna känner jag dock inte för att vara realist, så jag nöjer mig med att konstatera att chanserna till titlar åtminstone inte har blivit mindre.

Avslutningsvis är det bara att på nytt kapitulera för Arsene Wenger. Så fort jag tror att han slutligen har tappat det, visar han han vem det är som "knows". Det är ännu en anledning att visa Le Boss all respekt.