Özil katalysatorn för den mentala styrkan

Det bidde ingen söndagskrönika igår på grund av att vårt webbhotell drabbades av någon form av större sammanbrott (fråga mig inte om detaljerna, jag fattar inte sådant). Det får bli en måndagskrönika nu när sajten är uppe istället - hoppas att ni har överseende med det.

Ett slitet uttryck säger ungefär att ett tydligt tecken på att ett lag är bra är att man vinner även om spelet haltar. Nu vann Arsenal visserligen inte söndagens fight, men att ta en poäng efter en insats som lämnade en del att önska är ändå ett styrkebesked.

Det är kanske tidigt att uttala sig om detta, men jag upplever att årets upplaga av Arsenal har större mental styrka jämfört med trupperna under de två senaste säsongerna. Många av spelarna är givetvis samma om man jämför trupperna, men de har utvecklats till i år. Den matchbild som vi fick igår hade nog lett till förlust under förra säsongen – men nu orkade spelarna kämpa till sig ett kryss, och med lite flyt hade Arsenal kunnat knipa tre poäng.

En anledning till att truppen är starkare mentalt idag än tidigare tror jag har att göra med transferaktiviteten. Både i fjol och förfjol tappade Arsenal truppens absoluta fixstjärnor i Cesc Fabregas och Robin van Persie, och det satte avtryck hos de spelare som blev kvar i form av minskad tro på laget. Det vill jag inbilla mig hade viss effekt under matcherna – när det blev motgångar blev de svårare att ta sig igenom.

I år har Arsenal istället förstärkt med en spelare som tveklöst är på samma nivå som Cesc och den där holländaren, vad han nu heter. Värvningen av Mesut Özil har av allt att döma ingjutit tro i truppen och finns det i grunden en tro på att man kan nå framgång är också chansen att nå framgång större. Det gäller överallt och i synnerhet i idrottsvärlden.

Jack Wilshere har varit i fokus under veckan efter att han fångades på bild med en cigg i munnen. Han borde givetvis inte befinna sig i den situationen, men samtidigt är han en vuxen människa som har rätt att göra som han vill. Visst är han en förebild för många barn och ungdomar och det borde han inse, men även han måste få vara ledig slappna av. Att han som elitidrottsman väljer att göra det på krogen är naturligtvis diskutabelt, men om han ska orka en hel säsong måste han ha luckor där han får ladda om.

Wilsheres första halvlek igår var riktigt svag, och även om jag inte slängde ur mig något på Twitter var jag en av dem som tyckte att han gott kunde bytas ut i halvtid. Arsene Wenger bevisade dock på nytt varför det är han och inte jag som har suttit på Arsenals bänk under 17 år, då Jack var mycket bättre i andra halvlek och också var den som till slut gjorde Arsenals mål. Kalla det slump om du vill då Ramsey fick kliva av (Skadad? Lägligt inför landskampsuppehållet i så fall…), men jag väljer att kalla det fingertoppskänsla.

En poäng mot ett svårspelat West Bromwich får med facit i hand ses som ett bra resultat. Och som ni vet: It could be worse – you could be Spurs.

Jag avslutar med lite Arsenal Sweden: I slutet av den här veckan ska den nya versionen av Arsenal.se gå online. Det har varit ett utdraget arbete - där många, framförallt Andreas Andresson, har lagt ner många hundra timmar på att få den färdig - men nu är det bara detaljer kvar. Jag ser fram emot ansiktslyftningen och jag hoppas att ni blir nöjda.

På lördag samlas Arsenal Swedens styrelse för att ha styrelsemöte. Om du har någon fråga som rör supporterklubbens verksamhet – stor eller liten – som du tycker att styrelsen ska diskutera, tveka inte att maila mig på axel.asplund@arsenal.se så att vi kan lyfta den på lördag.