Babysteg mot att bryta lillebrorskomplex

Hur många gånger kan man under samma dag le blekt åt samma taskiga fråga?

Jag vet faktiskt inte, för när jag fick frågan ”Hur gick det för Arsenal igår?” för 27: e gången – bara före lunch – slutade jag räkna. Elever på högstadiet kan vara ganska fantasisvaga ibland. Men så är det i den här allvarsamma leken vi kallar supporterskapet. Ibland, sällan, får man ryggdunkar – men dubbelt så ofta är det hånleenden som väntar när vi återgår till vardagen på jobbet eller i skolan. Det är bara att stålsätta sig dagen efter en förlust.

Tio minuter före kickoff igår hävdade jag att jag hade positiva vibbar. Det var givetvis lögn, för inför en match på Old Trafford finns det inget som heter så. Särskilt inte när sociala medier dagarna före matchen hade tapetserats i hånfulla bilder där Manchester Uniteds dåliga start på säsongen gestaltades. För min del får man gärna spara delningarna av den typen av hybris till det att troféerna har delats ut i maj – för det är först då jag tänker börja bli kaxig (på riktigt). Under förutsättning att resultaten också blir som i drömmarna givetvis.

Senaste gången Arsenal vann på Old Trafford i ligan dömde Graham Poll matchen och Göran Persson var fortfarande statsminister i Sverige. Det var riksdagsval i Sverige den där söndagen 2006 då Emmanuel Adebayor avgjorde till 1-0, så det var liksom inte i förrgår. Det är tydligt att det har skapats ett lillebrorskomplex sedan dess.

I dagens trupp är det ganska få spelare som har varit med och besegrat Man United med Arsenal. Rosicky startade och Flamini hoppade in i den senaste vinsten i Manchester. I senaste segern på Emirates var det visserligen en handfull spelare i dagens trupp – Sagna, Bendtner, Fabianski och Walcott (och Diaby, om någon fortfarande räknar honom till truppen) – som spelade, men dagens nyckelspelare aldrig varit med och besegrat United. Jag är övertygad om att detta påverkar dem.

Det finns givetvis ingen i Arsenal som skulle erkänna att det ligger till så, men tittar man på statistiken har Alex Ferguson – jag räknar inte gårdagens förlust som David Moyes verk – ett förödande övertag på Arsene Wenger de senaste sju åren. Det är mer än tillfälligheter bakom dessa resultat.

Det positiva med gårdagens match – och missförstå mig rätt här – var dock att Arsenal inte förlorade på grund av Man Uniteds överlägsenhet, utan anledningen till förlusten var att spelarna inte lyckades prestera så bra som de gjorde mot Liverpool och Dortmund. Även om det inte syns i statistiken är det ett trendbrott mot hur det har sett ut de senaste åren, framförallt i matcherna på Old Trafford.

Tidigare år har Uniteds segrar på hemmaplan mot Arsenal, med undantag för 1-2-förlusten säsongen 2009-10 då Diaby oförklarligt avgjorde matchen med det märkligaste självmålet Manchester har sett sedan Lauren 2003, i mina ögon varit odiskutabla. I fjol hade Arsenal inget att sätta emot efter Vermaelens inledande bjudning och året innan behöver jag nog inte ens nämna i sammanhanget. Det gör att gårdagens match – hur lite det än syns i poängkolumnen – var ett fall framåt. Jag hoppas att Wenger och spelarna ser det så i alla fall.

Nu handlar allting om hur Arsenal reagerar på den här förlusten. Wengers lag har ofta en ovana att gräva ner sig efter tunga motgångar, och låta det gå ut över säsongen i övrigt. Om laget klarar av att ladda om efter landslagsuppehållet bevisar man att Arsenal har i toppen att göra – samtidigt som ett poängtapp mot Southampton kan innebära en rejält mental käftsmäll.

Till dess väljer jag att vila i det jag svarade minst 27 gånger – bara före lunch – idag: Top of the League. Det känns smått overkligt att faktiskt kunna säga det efter en förlust på Old Trafford.