2013 - vändpunkternas år

Bara några dagar och bara en match återstår för Arsenal 2013. Jag hoppas kunna se tillbaka på det här året som då det vände för Arsenal efter sju sorger och åtta titelfria år. Det kan bli så, för de positiva signalerna som kommer från Emirates är många.

Året inleddes dock negativt, med svajigt spel i ligan och tidigt uttåg i FA-cupen - dessutom mot ett lag från Championship. När Tottenham besegrade Arsenal med 2-1 i början av mars var det nog ganska många Arsenalfans som såg Champions League-platsen försvinna bakom flodvågor av hån från fel sida av Seven Sisters Road.

Tio dagar efter Spurs-förlusten kom en tydlig vändpunkt. Arsenal åkte på Champions League-resa till Freistaat Bayern och vann svårt nederlagstippat som första engelska lag i på bortaplan mot den tyska jätten. Visserligen hade Bayern en tydlig 3-1-ledning efter den första matchen i London och det kan givetvis ha påverkat utgången i match två, men i statistikböckerna kommer det alltid stå FC Bayern-Arsenal FC 0-2.

Segern mot de blivande Europamästarna blev startskottet på en svit matcher utan förlust som sträckte sig ända in i maj och upp till Newcastle. 1-0-vinsten (Eller blev det 1-1? Lord Sugar?) i norr innebar att Arsenal på nytt hade hämtat in Spurs poängmässiga försprång i ligan och därmed snuvade basketbolltupparna på kvalplatsen till CL - igen.

Avslutningen av säsongen i kombination med vidlyftiga löften om tunga värvningar från Arsenalledningen gjorde att viss optimism började sprida sprida sig i försommarsolen bland supportrarna. Efter två helvetiska Silly Season-somrar var det dags för storspelarna att ansluta till klubben och inte lämna den. Av den bekväma föresatsen blev som bekant intet. Vad det verkade i alla fall.

Istället gick veckorna och frustrationen växte. Vi hade till och med hunnit landa efter semestrar och lov innan det började viskas om att något stort äntligen var på gång att ske. Då hade dock uppgivenheten och ilskan hos fansen, särskilt efter den parodiska säsongsöppningen mot Aston Villa, redan hunnit nå Defcon 1. Mot den bakgrunden var det inte konstigt att många var skeptiska mot innehållet i viskningarna som började göras gällande på kvällen efter vinsten mot Spurs på Emirates.

Dagen efter växte viskningarna till optiistiska rop, för att några timmar senare ta Beatlesfanshysteriska proportioner. Det var givetvis värvningen, rekordvärvningen, supervärvningen det handlade om. Att Arsenal valde Özil och att Özil valde Arsenal gav upphov till ett utbrott av så positiva vibbar som klubben inte hade känt av sedan Invincibles-åren. Det var morsan av alla vändpunkter.

Özils första match - och hans första seger i klubben - ledde till serieledning. En ovan position för en klubb som de senaste säsongerna har varit tio poäng bakom topplagen redan i september. Framgångarna har fortsatt och när vi är en match från att halva serien är spelad leder Arsenal ligan.

Oavsett hur det går den här säsongen var 2013 vändpunkternas år. Gamla sanningar har raderats och även om omvärlden och media fortfarande inte tar Arsenal på allvar är klubben på nytt en seriös utmanare om ligatiteln. Vi kan ännu inte fira någon titel och ska vara mycket ödmjuka inför det faktum att Premier League står inför sin jämnaste vår någonsin.

Även om klubben inte vinner något den här säsongen så är det här året ett stort steg i rätt riktning. För första gången på många år är känslan att klubben är på väg åt rätt håll och den känslan ska inte underskattas.

Jag ser fram emot Arsenalåret 2014 och hoppas att de nya sanningarna om klubben ytterligare etableras i form av stabila segrar och nya supervärvningar. Och om detta dessutom kryddas med en titel av något slag - varför inte ett fint tioårsjubileum av unbeaten-säsongen med en ny ligatitel? - blir jag överlycklig.

Gott nytt år!