Nu kan vi börja prata om Bould-effekten

Att Arsenals försvar tillhör Premier Leagues bästa är lätt att leda i bevis med hjälp av statistik. Laget har släppt in minst mål i ligan så här långt under säsongen (och hälften av dessa insläppta kom i kollapserna mot Aston Villa och Manchester City). Dessutom kan inget annat lag matcha Wojciech Szczesnys tio hållna nollor – nästan hälften av matcherna.

Men statistik är som bekant någonting man kan bevisa vad som helst med – fråga bara den Tottenhamsupporter som har sammanställt en tabell över matcherna som har spelats i Premier League sedan Tim Sherwood tog över som manager. I den ligger Spurs tvåa, men det säger liksom ingenting när vi som lever i den riktiga världen tittar på den normala tabellen.

Jag väljer istället att fokusera på hur väl försvaret har hållit ihop sedan 6-3-förlusten på Eastlands. Misstagen har varit lätträknade under de sju matcher som har spelats sedan dess, och just den stabiliteten är knappast något man har förknippat med Arsenal under de senaste åren. Backlinjen med Gibbs, Mertesacker, Koscielny och Sagna har tillsammans med Szczesny visat upp en imponerande enad front, och i de fall när någon av de ordinarie har saknats har vikarierna fyllt ut tomrummet. Med några undantag förstås.

Den här utvecklingen är givetvis högst välkommen och är något som har långsamt har fått allt större genomslag. Jag är övertygad om att det är den berömda Steve Bould-effekten som nu syns på riktigt. Den som folk prematurt tyckte sig se redan i inledningen av förra säsongen då Arsenal inledde med ett antal nollor i insläppta mål-kolumnen.

Jag är visserligen medveten om att vi vet väldigt lite om vad som händer på träningarna i Arsenal, men det är mer än rimligt att anta att han som en av The Famous Four har fått ta stort ansvar vad gäller det defensiva arbetet. Hela backlinjen har tagit kliv i utvecklingen jämfört med var de befann sig för ett år sedan och det är naturligt att tillskriva Bould.

Arsene Wengers tidigare ligaguld har byggt på försvar i världsklass. En pånyttfödd Tony Adams var avgörande för guldet 1998, och tack vare generationsskiftet med Sol Campbell, Ashley Cole och Lauren fick Adams lyfta sina sista troféer i dubbeln 2002. Sensationen Kolo Toure kompletterade backlinjen när Adams hade lämnat Highbury och det var inte bara tack vare en fantastisk offensiv uppställning som Arsenal blev The Invincibles.

Dagens backlinje kanske inte kan mäta sig med Dixon, Adams, Bould, Keown och Winterburn, men nog är den jämförbar med de Wenger ställde på plan 2002 och 2004. Mertesacker har under säsongen vuxit till en ledare på planen och Koscielny verkar en gång för alla ha slipat bort de där frustrerande och matchavgörande misstagen. Sagna är en spelare som jag mer än många andra unnar en stor framgång med Arsenal efter att ha varit en klippa under många år, och Gibbs kan bara bli bättre av den tuffa konkurrensen från Monreal.

Det är inte orimligt att prata om ligaguldet när Arsenal är i topp med sexton omgångar kvar att spela och Arsenal har en backlinje som håller för guld. Det är dock många andra bitar som ska falla på plats innan det blir verklighet.