Landerbloggen

En gång i tiden när jag var ung och besökte de brittiska öarna för första gången fick jag med en vinylskiva hem, en singel, men den fantastiska låten Super Arsenal FC.
Den ligger numera i någon låda i någon källare någonstans som jag inte har en aning om.
Men texten kan jag fortfarande utantill.
Och en kväll som denna kan man inte undgå att nynna på den ...

Ett av spelbolagen satte oddset 1,33 på att Arsenal skulle kvalificera sig för kvartsfinalen och alla snackade om att det var en drömlottning att få möta Monaco.
Jo, tjena ...
En stark öppning och en ganska solid första halvlek var på väg att gå mot sitt slut när Kondogbia drog iväg ett långskott som styrdes på Mertesacker och in i mål.
Det var tack och gonatt.
Arsenal reste sig aldrig - och det gjorde inte David Ospina heller.

Varje gång jag slår igång min dator så möts jag av den fantastiska bilden när Lukas Podolski klättar upp bland Arsenalfansen efter förra säsongens derbyvinst på White Hart Lane och jublar.
Det är ett av många bra minnen jag har av den gode tysken.
Problemet för honom är att de flesta snackar om honom för hans utomordentligt bra insatser på sociala medier.
Och inte för det han gjort eller gör på planen.

Som Wilfried Bony ska ha sagt tidigare i veckan "jag har drömt om att få spela i Manchester City under 15 års tid"...
Det är detta ivorianen har velat uppnå.
Att bli anfallskamrat med Shaun Goater och lira bortamatcher mot Rochdale.
Eller ...

Det var kallt i London i söndags eftermiddag när Arsenal skulle ge sig in i världens mest kända och mytomspunna cup. Vi gick längs Holloway Road för att ta oss till Emiraten där The Gunners skulle ta sig an Hull.
En repris på den bubblande finalen som Aaron Ramsey avgjorde i våras på Wembley.
Likheterna slutar där.

De sista klapparna är inslagna och nu är det bara rimmen kvar. Här är textraderna som kommer pryda Arsenalspelarnas paket på julafton!

Många fotbollsfans har råkat illa ut när de besökt Istanbul och Arsenal och Galatasaray har ju sin egen historia med UEFA-cupfinalen i Köpenhamn för snart 15 år sedan.
Lägg därtill att stans trafik är ökänd och vädret kan svaja så här års.
Inte konstigt att det var med nervösa steg vi äntrade turkisk mark i måndags vid lunchtid.
Från den slitna gula Fiaten kunde jag och Kaj skåda ut över Marmarasjön medan vår vän vid ratten styrde oss säkert in mot stan. Det var rent och snyggt. Nya och gamla hus om vart annat och något hektiskt trafikläge kunde vi inte skåda.

Nya hemsidan är äntligen klar. Efter timmar av slit, timmar av diskuterande (med framför allt Andreas Andersson) är vi på banan. Det har varit en krokig väg fram till slutresultatet, men jag är nöjd. Nu finns en helt ny uppdaterad plattform på plats, en plattform som ger oss möjligheter att utveckla sajten till något riktigt bra framöver.

Det har varit ett par hektiska dagar. Bestämde mig sent förra veckan för att ta en tur till England när vi slog ut Swansea i cupen. Det skulle kunna ge West Ham hemma på onsdan och Brighton borta på lördagen - och det vill man ju inte gärna missa.
Styrde upp så att jag fick bo hos en engelsk polare och strax efter lunch på onsdan mötte jag upp Daniel på Finsbury Park för vidare färd ut till hans temporära hem i Theobalds Grove - som ligger mitt i Spursland.

München calling i mars. Det är nu nästan tio år sen jag senast var där.
Då torskade Arsenal med 1-3.
Nya tag nu?
Här kommer i alla fall den rapport som Masse Willner skrev om vår resa då.
Enjoy!