Where were you when you were s**t?

Som Wilfried Bony ska ha sagt tidigare i veckan "jag har drömt om att få spela i Manchester City under 15 års tid"...
Det är detta ivorianen har velat uppnå.
Att bli anfallskamrat med Shaun Goater och lira bortamatcher mot Rochdale.
Eller ...

När jag drog igång Arsenal Sweden sommaren 2001 var Östgöta Correspondenten i Linköping min arbetsgivare. En av mina arbetskamrater på sportredaktionen var (och är) Manchester City-supporter. Han följde sitt lag noga trots att de ljusblå från Manchester åkte jojo i seriesystemet.
Jag minns att jag brukade låna gamla årsvideos av honom för att se hur säsongerna för City hade varit. På de gamla banden vräkte Shaun Goater in mål.
Arsenal hade sommaren 1998 vunnit dubbeln och Arsene Wenger krönte sina första stora framgångar med klubben.
Och när Tony Adams höjde Premier League-pokalen i luften efter den sprakande 4-0-segern på Highbury tvingades Cityfansen smärtsamt konstatera att deras favoriter gjort en usel säsong och ramlat ur Championship.
På filmen som hackade fram på min gamla VHS-spelare kunde jag se hur Bermuda-anfallaren Goater smällde in 20 baljor och sköt City tillbaka till Championship.
Fansen stormade planen efter vart och vartannat mål och det var stundtals fantastisk stämning. Trots att laget reste runt på fotbollens bakgård följde fansen med.
Och de hördes.
En klassisk ramsa om den store Goater löd: ”Feed the goat, feed the goat – feed the goat and he will score”.
Det var inga problem att smågilla City på den tiden – då United var vår stora rival.
Jag brukade läsa deras fanzine King of the Kippax – som anspelade på en läktare på gamla Maine Road.
Goater fortsatte sin målshow året efter när City blev tvåa i Championship och tog klivet upp i Premier League.
Det blev visserligen en jojo-sväng till innan klubben etablerade sig i Premier League.
Och sakta men säkert förvandlades från att vara en småskön klubb till en klubb mer eller mindre en väldigt oskön klubb.

Först var det smutsiga thailandspengar och Svennis innan Shejk Mansour och hans Abu Dhabi group tog över från Thaksin Shinawatra och den ekonomiska dopingen kunde accelerera ännu mer.
Klubben köpte allt som rörde sig och splashade ut de pengarna som krävdes för att ta City uppåt i hierarkin.
Säsongen 10-11 gav det resultat på riktigt när klubben vann FA-cupen, men säsongen efter hade man köpt in sig bland de riktigt stora och vann ligan på målskillnad före värste rivalen Manchester United.
De spenderade miljarderna hade äntligen gett resultat i form av en ligatitel.
Dessutom hade man systematiskt dammsugit Arsenal och värvat över spelare som Kolo Touré, Gael Clichy, Samir Nasri och Emmanuel Adebayor.
Det fanns så många anledningar att inte tycka om Manchester City.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Cityfansen för drygt två år sedan halade fram en banderoll på Emirates med texten ”£62!! Where will it stop?”.
De tyckte det var dyrt att gå på fotboll i London.
Ja, det är klart att det är det – men anledningen till att Arsenal måste ta ut £62 är ju för att klubbar som Chelsea och Manchester City dopat sig under många år. Har man ägare som inte vill stå för kalaset, utan man tycker att verksamheten ska bära sig själv, men ändå vill vara med och konkurrera i toppen, ja då måste man ta ut de pengarna.
Cityfansen har egentligen ingen annan att skylla på än sina egna ägare.
Det finns alltid en baksida på saker och ting och vill man förvandla en division 3-klubb till en mästarklubb på 10-15 år med pengar som klubben inte har kanske man får räkna med att priserna på biljetter hos motståndarna åker upp i pris.
Ritar man själv om lönekartan och ger spelare £250 000 i veckan får man också vara beredd på att ta konsekvenserna av det.
Det är ju de bäst betala som sätter riktlinjerna för vad alla andra spelare ska tjäna. Har Yaya Touré 3 miljoner i veckan kan väl Lukas Podolski kräva 1,2 miljoner.
Och så där fortsätter det.
Problemet är bara att de flesta där under sen inte råd. Att många klubbar runt om i Europa har hamnat i ekonomiska trångmål beror ju egentligen bara på en sak – att spelarna tjänar alldeles för mycket pengar.

Jag såg nån alldeles galen rubrik idag när en engelsk tidning skrev att City skulle vara beredda att betala Barcelona £480 miljoner för Leo Messi. Det är ungefär samma pengar som Arsenal investerat i byggnationen av Emirates Stadium.
Då kanske Cityfansen får vara beredda på att måla om banderollen och och ändra till 82 pund.
Eller 102 pund.

The Gunners gör resan till Manchester på söndag. Man kan ju nästan tro att vi blivit Spurs för det är bara söndagsmatcher för Arsenal nu för tiden.
Men City är det enda av topplagen som jag inte är rädd för att möta.
Visst har de vunnit mot Arsenal en hel del på slutet, men det känns ändå inte som att de har det där psykologiska på oss som Chelsea och Manchester United har.
Vi kunde ju inte ens slå ett uselt United i höstas och det sitter bara i huvudet. Främst på Wenger, men även på spelarna.
Så är det inte riktigt mot City.
Där känns det mer som att både Wenger och spelarna tror på att det kan gå. Säsongens första möte borde ha slutat med en Arsenalseger, men blev 2-2. Skillnaden är ändå att det blir poäng mot City. Hade vi mött Chelsea där hade vi garanterat fått stryk.
Och trots att City tassat med bra i ligan, kravlat sig vidare både i Champions League och FA-cupen tycker jag inte att de har imponerat. Det är visserligen imponerande att hänga med när man inte är på topp, men skade- och formproblemen har påverkat Pellegrinis lag.
Nu är man utan Yaya Touré som är i Afrika och lirar mästerskap, men istället är Sergio Agüero tillbaka.

Men de som sjunger "Where were you when you were s**t?" mot Cityfansen har ingen vidare koll.
För är det något de gjort genom alla skitår så har de stöttat sin klubb.
Imorrn hoppas jag de stöttar förgäves!

Come on you reds!