Monaco Away … eller som Zlatan sa ”skitland”

Lite småtrött efter festligheterna efter helgens medlemsresa styrde vi skutan mot Gatwick för att starta den omöjliga resan mot vidare liv i Europa.
Siktet var inställt på den franska sydkusten och Nice.
Och mot 3-0 mot Monaco.

Vi tog mark på Rivieran på söndagskvällen. Kaptenen på BA-kärran varnade de många Arsenalfansen ombord att det blåste rejält på Nice flygplats så vi skulle ta det försiktigt när vi klev av.
Jag tyckte själv att landningen hade varit stabil så jag tänkte inte mer på det, men med väskan i ena näven och jackan i den andra blev jag snabbt varse om den kraftiga vinden på ”stegen” ner när min vinterjacka var på väg att flyga rakt ner i Medelhavet.
Jag lyckades parera vinden och vi tog oss in till de centrala delarna av Nice för att ge oss ut och se vad staden hade att erbjuda.
Och det var inte mycket ska smärtsamt sägas.

Det här var mitt fjärde besök i Frankrike för att se Arsenal – och jag är verkligen ingen större supporter av landet.
Men det finns det ju bevisligen fler svenskar som inte är.
Vi hamnade på någon restaurang som kändes okej, men när de började med att ställa fram ketchup och majonnäs i plastförpackningar värre än Sibylla grusades alla förhoppningar.
Inte ens en hygglig flaska rödtjut kunde rädda upp den illa behandlade köttbiten så vi tvingades besviket vandra hemåt på de folktomma gatorna.
Som tur hade hotellet en takpool som vi kunde öppna måndagen med. Nu hade Jean-Claude och company inte byggt klart glasväggarna runt så kalluften från havet blåste rakt in så det var bara att försöka att hålla sig under ytan för att inte frysa.

Det var okej väder trots alla miserabla rapporter vi fått på förhand när vi kilade ner för att spana in den engelska promenaden, gamla stan och berget med det försvunna slottet (dit Bäckström och Axel prompt skulle).
Nice är en snobbig semesterort där det mesta är svindyrt. En öl till lunchen kostade 9,50 Euro. Det fick bli Kronenburg på bag in box och pool istället. Robban Wossmar anslöt från Sverige och kunde gå ut för att göra stan på kvällen. En hygglig skaldjursmiddag innan vi siktade in oss på Waynes Bar där massor med gooners samlats. Det var fullt när vi kom fram så vi satte oss på baren bredvid. Där kostade en flaska Budweiser 33 centiliter åtta Euro.
Vi lackade ur och gick hem och spelade plump istället.
Det är bara att konstatera att Zlatan aldrig skulle ha bett om ursäkt.
Frankrike är ett skitland.

Matchdagen inleddes så klart med ett stabilt träningspass i poolen. Vi hade tränat vändningar dagen före så nu var vi redo för allehanda tävlingar i vattnet som höll 30 grader.
Vi skippade förladdning i Nice och gick direkt till tåget som skulle ta drygt 20 minuter till Monte-Carlo. Att köpa biljetter via ratten på automaten gick vi bet på redan när vi skulle till Marseille för nåt år sen så vi fick snällt ställa oss i kön till den manuella kassan.
Och den här gången kunde kassörskan engelska …
Givetvis var tåget sent.
Och på varenda station skulle det stanna.
Vilket är ett bra gäng på de 20 kilometerna.
Men så rätt som det var syntes Monte Carlo-skylten där i inne i bergen och det var dags att kliva av. Stor förvirring rådde när vi skulle åka 14 våningar i hissen. Uppåt. Monaco är inte stort, men extremt bergigt. Det är brant som fasen mest överallt i det lilla landet som är två kvadratkilometer stort med drygt 30 000 innevånare.
Nu var det verkligen som Arsenalfotografen Stuart MacFarlane skrev – här är det mer båtar än människor.
Mars är väl inte direkt högsäsong så det kändes som att det var ett par tusen Arsenalfans på plats. That´s it.

Vi började så smått att masa oss nedför de branta gatorna mot hamnen för att hitta en pub. Ganska snabbt hittade vi en, Slammers, fullt med Arsenalfans, där vi gjorde vårt första stopp. Vi hade på förhand blivit varnade att ställen i stan senare på eftermiddagen skulle stänga av kranarna så vi hittade itsället en italiensk restaurang där vi laddade med pizza och vin.
När vi skulle börja berg-och-dalbane-resan mot Stade Louis II insåg vi att den stora klungan utanför Slammers inte längre blev serverade. Vi lyckades sno åt oss två mindre Kronenburg på ett närliggande hak innan vi, flera timmar före kick off, började gå mot arenan.
Till och med på den stora mataffären Carrefour var det stopp för alkoholförsäljning efter 15:00. Monegaskerna gjorde allt för att det skulle bli en torr kväll.
Nere vid arenan hade UEFA samlat delar av eliten inne på Marriott där baren var öppen.
Vi var dock inte välkomna så det var bara att gå in på arenan och uggla.

Arsenal hade bara tilldelats 1100 biljetter vilket ledde till att många Arsenalfans köpt biljetter på hemmasektionerna.
Monaco är en liten klubb med dåligt publiksnitt så det var inga större problem att handla via deras webb.
Det tråkiga var så klart att vi satt utspridda på arenan.
Bäckström och Robban på ena sidan och jag och Axel på den andra.
Min biljett visade sig vara rena fullträffen och aldrig innan har jag haft en bättre plats på en Champions League-match. Nästan mitt på långsidan 15 rader upp.
Och gott om Arsenalfans runt om mig vilket gjorde att man kunde sjunga och jubla.
Strax före avspark kom en herre och satte sig bredvid mig som jag var säker på var agenten Patrik Mörk från Köping. Vi snackade en del i första halvlek, och hans engelska var lite halvtaskig så jag trodde verkligen det var Mörk innan jag frågade var han kom ifrån i början av den andra halvleken.
Han var från Wales …

Jag tyckte Arsenal gjorde en bra match, möjligen lite uddlösa. I andra halvlek kändes det lite som att vi inte var så nära, men när Aaron Ramsey smällde in 0-2 blev det drama. Jag skulle gissa att det var runt 4000 Arsenalfans på plats som slöt upp i ”One more for The Arsenal” och då var det rätt så bra tryck.
Men som vi alla vet blev det inget mer mål och Europaresan slutade här på Stade Louis II.
Det blev inte mycket roligare än att Bäckström träffade Lee Dixon före matchen och såg Alisher Usmanov i sin bil efteråt.
Det var dämpat efteråt, men alla var ganska överens om att Arsenal gjorde en klart respektabel insats och ett tappert försök.
Den usla insatsen i London kostade oss vidare avancemang.
Nu var det bara att knata genom stan och tillbaka till tågstationen där fransmännen satt in världens längsta dubbeldäckartåg så att alla gooners kom tillbaka till Nice.
Där trodde den franska polisen att det skulle bli krig och vi möttes av nationella insatsstyrkan som stod uppradade med sköldar och otrevligt bemötande.
Det är ju faktiskt rimligt att behöva gå en omväg till hotellet i en folktom stad bara för att de bestämt det.
Skitland – som Zlatan skulle ha sagt.
Att taxiresorna till flygplatsen bara blev dyrare och dyrare bekräftar ju bara det som Ibrahimovic uttryckte i spelartunneln i Bordeaux.

Au revoir!